Västerhaninge, den 14.4.1994.

Till
redaktionen för Rapport
TV 2

Hej,

i måndags, den 11 april, hade ni ett inslag som jag reagerade starkt emot. Det var en intervju med John Ausonius, de där galningen som skjutit vilt mot invandrare. Han tilläts lägga ut texten om sina åsikter kring flyktingpolitik, på bästa sändningstid.

Detta väcker i varje fall hos mig, själv kritisk till den förda politiken, ett antal reflexioner:

1. Måste man mörda oskyldiga människor för att få komma till tals?

Jag själv, och alla andra svenskar som önskar en mer restriktiv flyktingpolitik (c:a 60%), har fått märka att det är mycket svårt att komma till tals i media. Redan att få in en liten insändare kan visa sig vara en omöjlighet.

De som får utrymme i media är mestadels företrädarna för den minoritet som önskar ökad generositet. (Ändå har Sverige 1993 beviljat 59.000 uppehållstillstånd - mer än något tidigare år!) Ska man kunna bli tagen på allvar med kritiska synpunkter, då måste man själv vara invandrare. Så har det hittills fungerat.

Nu inför ni tydligen ytterligare ett undantag. är man en känd våldsverkare, då bereds man utrymme! Vad blir slutsatsen av detta? Måste man mörda för att bli tagen på allvar i media?

Själv har jag åsikter i flyktingpolitiken som går i samma riktning som dem Ausonius uttryckte. Skillnaden mellan honom och mig är att han skjutit oskyldiga människor, medan jag istälet skrivit en bok i ämnet. Att mörda blir en nyhet, att skriva en bok är ingen nyhet, alltså premieras det förra.

2. Vill ni öka polariseringen?

Flyktingpolitiken är redan från början en känslig och laddad fråga. "Guilt-by-association" är ett vanligt grepp för att tysta meningsmotståndare. Hur blir det nu, för den som uttrycker åskter, liknande dem Ausonius uttryckt?

Troligen associerar mer än en invandrare till denne skjutglade. Istället för att få en sansad och saklig diskussion får vi ett mer infekterat debattklimat. Detta kanske inte var ert syfte, men det kan ju bli effekten.

Vad jag skulle vilja veta är:

Ser ni på Rapport-redaktionen så här i efterhand Ausonius-inslaget som ett olycksfall i arbetet?

Eller har man som TV-tittare mer av den varan att vänta sig framöver?

I den mån ni inom journalistkåren har en yrkesetisk diskussion borde, tycker jag, Ausonius-inslaget kunna tjäna som en utgångspunkt där.