Brev till Göran Skytte:

Öland, den 17.6.1996.

Till

Göran Skytte, AFTONBLADET

Hej,

några kommentarer till din krönika den 14 juni, "Fascism inte bara för småborgare":

Krönikan kommer fyra dagar efter att Expo gått ut i massupplaga, med ett angrepp på oss i Blågula Frågor, där man tvingats tillstå att vi har vänsterbakgrund. Din artikel driver tesen att vänsterbakgrund inte behöver ha någon praktisk betydelse. Du skriver 'den som i ena sekunden talar om honnörsord som 'rättvisa' och 'solidaritet' kan i nästa ögonblick säga något fullständigt otryckbart om 'de där jävla svartskallarna som tar våra jobb och bara kostar pengar'.' Finns den personen, som du här talar om?

Mitt intryck är att din artikel ingår som led i en kampanj - är det ett felaktigt intryck?

Du har rätt i att arbetarklasstillhörighet inte innebär någon garanti mot att hamna politiskt till höger eller att attraheras av auktoritära ideologier. Att stå lågt på den sociala skalan eller att bli utsatt för förtryck är inget som i sig förädlar. Inte heller ger vänsteretikett några garantier mot att hamna snett. Det närmaste man kan komma en garanti mot att hamna snett är, tror jag, en öppen dialog.

Etiketter ska man överhuvudtaget passa sig för. Det mest aktuella exemplet är väl "antirasism" - hur mycket bråte har inte kunnat passera i skydd av denna etikett!? Tag Michael Alonzo, kampanjgeneral på Civildepartementet, som sjungit texter om att "ni kommer att drabbas av en terror, som ska förfära er!" I en efterföljande intervju på filmen "Stockholms Negrer" från Filminstitutet pläderar han för segregering (!).

Tag Expo, som sysslar med att sprida "etablerade rykten", som genom sin verksamhet äventyrar andra människors personliga säkerhet, som visar ett direkt förakt för andras yttrandefrihet, som på sin redaktion har en dokumentart våldsbenägen person.

I Sverige och många andra länder kom arbetarklassen tidigt under socialdemokratisk ledning och det skedde en demokratisk skolning, men det var väl inte självklart. Utvecklingen kunde ha tagit en annan vändning.

I dag gäller något motsvarande för invandrings- och invandrarpolitiken. Problemen finns där, människors oro likaså. Frågan blir det inte om detta på något sätt ska kanaliseras politiskt, utan hur det ska ske. Ska nationalismen, ska själva den svenska flaggan, lämnas över åt några grupper ute på kanten? Jag menar, att detta vore ett strategiskt misstag.

Den väg som följts av de makthavande i Sverige är ju att försöka lösa problemen (eller i varje fall hålla dem under kontroll) genom moraliseranden. Det tror jag är i längden ohållbart. Vi måste gå till de faktorer som gör att människor känner som de gör. Det är:

Otrygghet, genom arbetslöshet och ett välfärdssystem i gungning, genom brottslighet och störningar i bostadsområdet.

Orättvisor, genom att människor som lever på bidrag kan få förmåner som inte gäller dem som försörjer sig genom arbete. Särskilt sticker detta naturligtvis i ögonen, om de bidragsförsörjda aldrig själva bidragit till den svenska ekonomin.

Svenskfientlighet, där det mest drastiska uttrycket är att invandrargäng slår ned "svennar" - en alls inte ovanlig företeelse.

Förtryck, genom bristande demokrati. Som vanlig svensk respekteras man inte, får inte yttra sig om problem som hänger samman med invandringspolitiken.

Du har rätt i att man inte ska heroisera "de små" i samhället. Men jag tror också det är fel, om man frånkänner "markkontakten" betydelse i politiken. Därvidlag tror jag att du och många andra i media lever "farligt".

Detta är kanske svårt för dig att ändra i sak, så länge du inte tar en annan typ av jobb på halvtid. Men vad du skulle kunna göra fram tills dess är ju att inta en mer ödmjuk och mindre tvärsäker, mindre fördömande attityd - att försöka vara mer lyhörd för andra pespektiv än ditt eget.

Jan Milld