Den 1 januari 2007:

Strategi mot motstånd

Hur skulle etablissemanget kunna agera för att på effektivast möjliga sätt motverka opposition mot massinvandrings- och mångkulturprojektet, om det är intelligent och skrupelfritt?

Innan vi diskuterar en strategi för motstånd kan det vara klokt att försöka se verkligheten utifrån våra motståndares perspektiv!


Det kan bli fråga om att bearbeta både utifrån och inifrån, parallellt.

Målet blir såväl kvantitativt som kvalitativt:

A. Kvantitativt

I första hand gäller det att motverka att ett parti som Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen, liksom att hindra tillväxten av en rörelse av protester och aktivt motstånd.

B. Kvalitativt

I andra hand gäller det att, den dagen SD ändå tar sig in, partiet har hunnit så förändras, att det blivit politiskt tandlöst och ofarligt. Det har länkats in på spåret att önska bli accepterat som ett ansvarstagande och etablerat, "seriöst" och "rumsrent" parti.

Diskussionen ska fokusera på integration - invandringen i sig ska inte ifrågasättas.


INSTRUMENT för att uppnå detta kan vara:

• Förtigande om invandringens konsekvenser. Brott av olika slag kan rapporteras, men inte så att mönster blir tydliga beträffande förövarna.

• Förtal och smutkastning av invandringskritiker - i kombination med att de förhindras att själva komma till tals.

• Repressalier i form av avskedanden, uteslutningar och offentliga skandaliseringar.

• Direkt våld eller hot om sådant.

Sådana åtgärder kan fylla funktioner av att dels isolera kritiker från medborgare i allmänhet, dels skrämma människor till tystnad och passivitet.

De kan samtidigt utgöra en drivkraft hos kritiker att moderera och tunna ut sitt budskap, i hopp om att därmed inte bli lika isolerade och utsatta.

Den psykologiska effekten ligger inte bara i skrämsel.

• Utomstående kan få intrycket att det måste röra sig om en gruppering med extremt budskap - hur annars förklara den häftiga reaktionen med den?

• Medlemmar inom gruppen kan förledas tro något liknande - att det finns s.a.s. en prutmån, att man förblir ganska radikala även om man "ansar" sitt budskap och stuvar undan vissa krav.


EN NYCKELFUNKTION kan fyllas av ett minutiöst bevakande av "kopplingar", ett konstant kampanjande av karaktären "guilt-by-association":

- vem har träffat vem?

- vem har gått på vilket möte?

- vem prenumererar på vilken tidskrift?

- vem har recenserat vilken bok?

- vem har skrivit något var?

- vem har uttryckt sig "fel" vid svar på någon fråga?

Lyckas man genom detta skapa en ambition av att vara till lags kan det få flera effekter:

1. En splittring av invandringskritiker, så att de isoleras i olika grupper vilka inte förmår samverka och enas i gemensamma aktioner.

2. Tystnad i leden, en utebliven debatt och ett avstannat tankeutbyte.

3. Demoralisering, förlorad entusiasm och passivisering.

Får man väl igång en intern jakt på kritiker som befunnits ha försyndat sig i något avseende beträffande kopplingar kan det i slutändan få ytterligare en effekt: man internaliserar:

Vad som började som en taktisk anpassning till vad man uppfattade som realiteter, ej möjliga att bortse från, slutar med att man själv tar över motståndarens världsbild och värderingar.

Man blir likadan som dem man en gång organiserade sig för att opponera mot.


Här någonstans måste vi ta vår avstamp vid utformandet av en STRATEGI FÖR MOTSTÅND!

 


 

Den 3 januari 2007:

SD:s underkastelse

För att konkretisera utifrån nyårsdagens kommentar. Det finns en påtaglig risk att Sverigedemokraterna låter Expo diktera vad som får tänkas och tyckas, sägas och göras.

Expos webbsida den 20/12 -06 sägs följande:

"SD-politiker skriver i nazisttidning

Sverigedemokraten Inger-Siv Mattson skriver en debattartikel om invandring i senaste numret av den nazistiska tidningen Folkets Nyheter.

Inger-Siv Mattson, tredjenamn på Sverigedemokraternas lista till kommunvalet i Nacka, medverkar som skribent i den nazistiska tidningen Folkets Nyheter.

Enligt tidningens hemsida deltar hon med en debattartikel som argumenterar för hur mycket Sverige har att lära av Finland när det gäller invandringspolitik.

Johan Rinderheim, distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Stockholms län, är förvånad.

- Självklart ska man som företrädare för oss inte skriva i mer eller mindre extrema tidningar. Det är inte godtagbart alls, säger Johan Rinderheim till Expo."

"SD-politiker avgår efter avslöjanden

Den Sverigedemokratiske politikern Inger-Siv Mattson väljer att lämna partiet efter Expos avslöjanden om att hon skrivit för en nazisttidning."

Efter att ha pratat med Johan Rinderheim, distriktsordförande för SD i Stockholms län, väljer hon att lämna Sverigedemokraterna.

- Jag vill inte att någon skugga ska falla på SD för att jag har skrivit i Folkets Nyheter, säger Inger-Siv Mattson.

Johan Rinderheim berättar att han och Inger-Siv Mattson kommit fram till beslutet i samråd.

- Det går inte att förena att skriva i extrema tidningar och kandidera för oss i val, säger Johan Rinderheim, till Expo."

Signaturen"Oskorei" kommenterar på Folkets Nyheter:

"Efter samtal med Rinderheim har Mattson lämnat SD. Det hela följer den vid det här laget närmast ritualiserade sekvensen av 'avslöjande', 'förvåning'/'bestörthet', 'ursäkt' och 'sanktioner' som ingår i medias maktapparat när någon gör något media inte vill att den ska göra.

Vi såg något liknande när moderaten Sven Otto Littorin blev 'förbannad' av att en annan moderat skrivit något om lintottar. Då karaktäriserade vi det hela som en studie i underkastelse, och detsamma gäller Rinderheim."

Jag kan inte säga, att jag är helt överraskad av Rinderheims uttalanden. Det ligger helt i linje med erfarenheter som jag själv gjorde under min tid i SD.

Kritik riktades mot mig - en kritik i ett antal led:

1. Jag var redaktör för tidningen Blågula frågor

2. Blågula frågor hade haft en annons i Folkets Nyheter. (Det var fråga om en utbytesannons. Folkets Nyheter hade dessförinnan - i nr 1/04 - haft en annons i Blågula frågor, papperstidningen.)

3. Folkets Nyheter hade dessutom annonser från Nordiska förlaget.

4. Detta förlag gav ut en bok med titeln "Den judiska rasismen".

5. Denna bok var "antisemitisk".

6. "Antisemitism" är det, om man kritiserar åsikter, framförda av judiska grupperingar.

På detta klargjorde jag att jag på min hemsida redan hade egna texter med kritik av det sistnämnda slaget. Under "Millt sagt " påpekade jag att staten Israel inte agerar som om alla människor har lika värde.

Är det verkligen "antisemitism" att hysa åsikter som skiljer sig från vad en del judar anser?

Det här ledde sedan vidare, till att man i partistyrelsen upptäckte att jag och Anders Sundholm på Blågula frågors webbsida hade lagt ut en text med rubriken "Vad får diskuteras?" Det var en recension av en bok skriven av Lars Adelskogh: "En tom säck kan inte stå".

Det rörde samma tabu-ämne och Adelskogh var tydligen en person av det slag som enligt många SD:are bör tigas ihjäl, bör göras till en icke-person.

Man krävde således att jag skulle ta bort denna text - som fanns på BGF-sidan redan när jag gick med i SD. Min fråga blev: vad hindrade att man senare skulle hitta ytterligare material på BGF, som man också kräver ska tas bort? Svar: inget!

En PS-ledamot (kassören) ansåg att jag borde ta bort hela BGF-sidan från webben, för att vara på den säkra sidan.

 


Den 5 januari 2007:

SD och taktiken

Det anfördes ingen kritik mot texten i sig. I princip kunde mina kritiker i SD-styrelsen också hålla med mig om värdet av att tänka och diskutera fritt.

Men: den massmediala situationen i Sverige var inte sådan, att man kunde resonera så.

Det skulle kunna bli svarta löpsedelsrubriker hos kvällstidningarna, ett mediadrev skulle kunna gå igång - utan att företrädare från Sverigedemokraterna någonsin gavs en chans att försvara partiet.

I botten låg också det faktum att SD redan hade ett handikapp. Likt en kvarnsten runtom halsen låg en av media etablerad bild av ett parti som bakåt hade nazi-kopplingar. Allt som på något sätt tangerade judar blev då särskilt känsligt.

Slutsatsen av denna verklighetsbild och detta synsätt blev att SD måste s.a.s. tassa extremt försiktigt, aldrig säga eller göra något som kunde leda till kritik i massmedia.

Kanske skulle en större frispråkighet kunna komma att bli möjlig i en framtid, men i dagsläget gällde det att hålla säkerhetsavstånd till alla känsliga ämnen och varje koppling som kunde göras komprometterande.


I detta ligger kanske ett mått av förnuft.

Sverigedemokraterna kan ju här luta sig mot en serie smärtsamma och dyra erfarenheter. Det faktum att SD idag är så svartmålat beror främst på massmedias arbete, även om det även funnits en del korn för media att s.a.s. koka sin soppa på.

Samtidigt är det en farlig väg att huka och vika sig dubbel, att så till den grad anpassa sig att man "smälter in i tapeten":

För det första kan SD snart nog tappa bort sig självt. Partiet förändras, genom att

- klartänkta medlemmar lämnar partiet

- andra medlemmar stannar kvar, men börjar tänka i samma banor som partiets motståndare

- de nya medlemmar som rekryteras har endast vaga begrepp om politik.

För det andra kan en utslätning göra att partiet upplevs som en meningslöshet och tappar stöd, får svårt att rekrytera aktivister.


Dessutom är det inte alls säkert att Sverigedemokraterna har någon anledning att huka.

Även om massmedia drar på med nya helsidesrubriker och föregivna skandaler är det inte självklart att SD skulle förlora på detta.

Det sägs att all publicitet är bättre än ingen publicitet alls. Just i SD:s fall kan detta stämma särskilt väl, i synnerhet i Sverige idag:

• de läsare/lyssnare/tittare som kan bli förfärade av nya drev är i huvudsak människor som redan är förfärade - de skulle ändå inte lägga sin röst på SD.

• verkligheten själv börjar komma i kapp allt ljug i massmedia, människor blir i ökad utsträckning drev-resistenta.

Dessutom har Sverigedemokraterna faktiskt egna kanaler för att nå ut med sitt budskap, som t ex webben och tidningen SD-Kuriren.

Till detta kommer de stora massmedierna -TV, radio, rikstäckande dagstidningar - får allt svårare att fortsätta som tidigare. Hoppar man fortsättningsvis på Sverigdemokraterna måste man låta dem komma till tals för att försvara sig.

Just så går resonemangen nu bland "självkritiska" redaktörer och journalister: Sverigedemokraterna "får inte göras till martyrer" genom alltför mycket av negativ särbehandling.

 

Den 7 januari 2007:

SD och Expo

Relationerna till Expo var en fråga som drevs öppet inom Sverigedemokraterna av partiets tidigare presstalesman, Jonas Åkerlund. Hans resonemang var följande:

1. Utan en bättre behandling i massmedia är SD chanslöst, kommer aldrig in i riksdagen.

2. Utan Expos förtroende kommer massmedia att fortsätta göra tummen ned för SD.

Min invändning var härvid att Expo inte angriper SD därför att där finns personer med brottsbelastning eller politiskt extrema kopplingar. Sådant är i sig ointressant för Expo.

Anledningen till att man angriper SD är att SD förespråkar en annan invandringspolitik än vad Expo önskar. Endast genom att backa från sin invandringskritik kan Sverigedemokraterna få Expos godkännande.

Där har vi redan facit, eftersom Expo direkt hoppade på även Blågula frågor - som inte hade ett spår av vare sig brottsbelastning eller extrema kopplingar i bagaget.

På denna invändning hade Åkerlund i sak inget svar. Han bara viftade undan den: "vi måste försöka, det är enda chansen".


Jag skulle vilja veta vilken utvärdering som Åkerlund nu gör, så här efter valet!

A.

Expo hoppade ju på SD i alla fall, återigen om en föregiven brottsbelastning. Det hjälpte tydligen inte att försöka ställa sig in.

Något intresse för brottsbelastning inom riksdagspartierna visade Expo inte - något som förmodligen skulle ha visat att SD vid en jämförelse klarar sig bra.

B.

Det gick ändå hyfsat för SD i valet - kanske är partiet inte så helt i händerna på vare sig massmedia eller Expo?


Tidskriften Expo grundades 1995 av en person som redan då var en dokumenterad återfallsförbrytare.

Tobias Hübinette har sedan dess fortsatt på sin brottsliga bana, med nya våldsdåd.

Nu när detta framkommit - är det inte tänkbart att en del redaktörer tar intryck, att massmedia inte låter sig styras av Expo i samma utsträckning som tidigare?


Till detta kommer att Sverigedemokraterna mycket väl kan slå igenom även om massmedia fortsätter som hittills. Just genom en rakryggad linje kan utsikterna till detta öka.

Två moment måste finnas i botten hos det invandringskritiska parti som ska kunna väcka respekt och vinna svenskarnas förtroende:

1. Ett patos, en djup och förnimbar vrede, över vad som nu görs mot vårt land och vårt folk. Ett ursinne mot vansinne.

2. En klarsyn och intellektuell ärlighet.

Då duger ej att svassa för Expo.

 

Den 10 januari 2007:

SD - en gemensam angelägenhet!

Det har blivit ganska många kommentarer kring Sverigedemokraterna på min blogg. Möjligen kan en och annan läsare tycka att jag bör lämna åt SD:arna att själva reda ut hur de vill ha det.

Då måste jag invända!

Huruvida ett invandringskritiskt parti kommer in eller inte kommer in i den svenska riksdagen är inte Sverigedemokraternas ensak. Det är en angelägenhet för alla invandringskritiker - inom såväl som utanför SD!

Det är också en gemensam angelägenhet att detta parti för fram tydliga politiska krav och bedriver en kraftfull oppositionspolitik.


Sverigedemokraterna är inte ensamma om att arbeta mot massinvandringen. Det är ett arbete som under lång tid har bedrivits även av andra. 1992 startades exempelvis tidskriften Fri Information, två år senare kom Blågula frågor igång. Under några år fanns organisationen Folkviljan och massinvandringen.

En del av arbetet handlar förvisso om att få ut valsedlar, och det arbetet görs naturligtvis av partiaktiva. Men det handlar också om ett opinions- och skolningarbete, där envar kan medverka.

Det faktum att Sverigedemokraterna nu innehar ställningen som Det Invandringskritiska Partiet, med potential att vid nästa val komma in i riksdagen, har samband med tre faktorer:

A. Ett långvarigt arbete, där många medverkat, har bedrivits. SD och dess föregångare BSS fanns med redan på 1980-talet.

B. Det finns en stor samhällsfråga, som berör de flesta svenskar och där samtliga sju riksdagspartier sviker. Massinvandringen och samhällsupplösningen. Detta skapar ett politiskt vacuum, som väntar på att fyllas.

C. Massmedia har visserligen givit en mycket negativ framtoning åt Sverigdemokraterna, men uppmärksamheten har ändå gjort partiet känt. För väljare i allmänhet, som önskar proteströsta, är det i stort sett SD man känner till.


ANTAG ATT ett nytt parti dök upp inför nästa val, en konkurrent till Sverigedemokraterna med potential att vinna många röster.

Det skulle naturligtvis ogillas av SD-ledningen. Man skulle hävda att det riskerade ta röster från Sverigedemokraterna och göra att SD inte heller år 2010 tar sig över 4%-spärren. Inte något invandringskritiskt parti skulle lyckas göra det.

En sådan invändning vore inte utan grund - just detta skulle ju kunna bli resultatet av en röstsplittring.

Ur omvänd synvinkel:

Genom sin existens blockerar Sverigedemokraterna för andra invandringskritiska partier - verkliga eller potentiella - att komma fram. Gör partiet då inte bra ifrån sig har man gjort mer skada än nytta!

Så mycket självklarare måste därför vara att SD-ledningen är lyhörd för synpunkter, från både medlemmar och icke-medlemmar.


Nödvändigt är att förmå skilja på

a) antagonistisk kritik

och

b) konstruktiv kritik

Antagonistisk är den kritik som kan komma från Expo och andra försvarare av det mångkulturella projektet. Deras utgångspunkt är att inget invandringskritiskt parti bör finnas - i varje fall inget som blir starkt och kan påverka den förda politiken.

Konstruktiv är den kritik som har till syfte att svagheter och brister hos Det Invandringskritiska Partiet ska arbetas bort - för att det ska bli framgångsrikt.

- För antagonistiska kritiker är det ett problem om SD är starkt och målmedvetet.

- För konstruktiva kritiker är det ett problem om SD är svagt och politiskt vilset.


Det är min avsikt att under de närmaste veckorna fortsätta leverera texter på temat Sverigedemokrate

 

Den 12 januari 2007:

Nej till bokbål!

Brännande av böcker på bål - det känner de flesta svenskar spontant, att det måste vara fel. Varje medborgare ska kunna ta del av olika fakta och synpunkter, och jämföra. För att i slutändan själv avgöra vad som är klokt.

Inte desto mindre är logiken i mycket av vad som nu sker i Sverige densamma som i bokbålen:

- invandringskritiska böcker ska hållas borta från bibliotekens bokyllor,

- invandringskritiska tidningar ska hållas borta från tidningshyllorna,

- invandringskritiska artiklar ska inte publiceras och

- webbsidor som denna och andra spärras ut genom en del säkerhetsfilter.

En tidskrift som Expo må kalla sig aldrig så "demokratisk", men när Expo drar igång sina drev handlar det om att kompromettera genom kopplingar ("guilt-by-association"), att skrämma till tystnad och hindra medborgare från att ta del av andra perspektiv än de uppifrån sanktionerade.

Det är ingenting för ett parti som Sverigedemokraterna att ha som riktmärke och föredöme!

SD bör istället försvara tankens frihet, eller i varje fall möjligheten till tankefrihet.


Det här skriver jag på förekommen anledning.

Det faktum att Blågula frågor och Folkets Nyheter hade en utbytesannons mötte ju kritik inom Sverigedemokraterna. Som särskilt graverande anfördes att i FN gjordes reklam för boken "Den judiska rasismen".

På detta svarade jag då trotsigt att jag själv läst boken och rekommenderade även andra SD:are att läsa den. Det framförde jag i ett mejl till partistyrelsen.

Detta mejl blev sedan ett återkommande "ärende" på PS-mötena. Johan Rinderheim framhöll att bokens författare, David Duke, i sin ungdom varit medlem i Ku-Klux-Klan.

Min reaktion blev ungefär: "So what?"

Jag har läst böcker eller skrifter av Lenin och Trotskij, Mao och Castro. Under gymnasietiden läste jag t.o.m. Mein Kampf (vilket inte gjorde mig till mindre av antinazist).

• Det faktum att man läser en bok betyder inte att man behöver skriva under på allt, eller ens något, som står i den.

• Det medför inte att man ställer sig bakom vad vederbörande författare i andra sammanhang sagt och gjort, eller i framtiden kan komma att säga och göra.

• Inte heller innebär det att man går i godo vad som står i andra böcker, utgivna på samma förlag.

När man skriver det så här konkret framstår väl detta för de flesta som självklarheter. Men just så grumligt är det tänkande som ligger till grund för Expos verksamhet. Ett tänkande som ledande SD:are nu förefaller att okritiskt anamma!

Som jag ser det är det viktigt att Det Invandringskritiska Partiet är ett alternativ inom politiken, inte bara genom att ha konstruktiva och konkreta förslag att komma med.

SD måste samtidigt representera andra principer än vad de sju(ka) i riksdagen gör. Partiet måste stå för intellektuell klarsyn och ärlighet.

 

YTTRANDEFRIHET FINNS INTE,

om den inte finns för meningsmotståndare!

 

Den 14 januari 2007:

Vad är viktigt?

Av det jag hittills skrivit framgår att jag själv kan ha mina dubier om detaljer kring "Förintelsen". Redan den mest elementära matematik ger ju grund för detta. Om man först anger som en officiell siffra att 4 miljoner judar dödades i Auschwitz för att sedan plötsligt minska denna siffra till 1 miljon, då måste väl även totalsiffran på 6 miljoner påverkas?

För mig minskar det också trovärdigheten i en "sanning", om denna måste upprätthållas genom fängelsedomar - som nyligen mot historikern David Irving.

MED DETTA INTE SAGT att jag ser detta som en fråga att lyfta fram till huvudfråga. Det har jag således inte gjort, vare sig på denna blogg eller på BGF-sidan. Jag har heller aldrig pläderat för att Sverigedemokraterna ska göra det. I t ex studiematerialet "Grundkurs för Sverigedemokrater" finns inget nämnt i det ämnet.


Det Invandringskritiska Partiet ska naturligtvis ägna sig åt läget i Sverige på 2000-talet - inte vad som hände eller inte hände i andra länder för snart ett sekel sedan.

Som parti behöver SD överhuvudtaget inte ha någon ståndpunkt om historiska fakta - det är en fråga för forskningen.

Mot den bakgrunden blir Sverigedemokraternas agerande i Karlskrona märkligt.

Det började med att ett antal rektorer var på väg att kommendera ut sina skolbarn i en demonstration, som skulle rikta sig mot Sverigedemokraterna, med "Förintelsen" som slagträ. Snart tvingades man dock backa: demonstrationen skulle enbart handla om Förintelsen, inte aktuell svensk partipolitik.

Sverigedemokraterna har nu beslutat om en egen manifestation i Karlskrona, också om Förintelsen. Den 25 januari på Klaipedaplatsen i Karlskrona. SD:s ordförande Jimmie Åkesson ska finnas där och hålla tal.

Jag ifrågasätter valet att tema.

De gånger SD som parti försöker kraftsamla bakom en manifestation borde man välja ett tema med större relevans för oss som nu lever i Sverige. Här saknas sannerligen inte akuta och allvarliga problem!

Man behöver inte går längre än till Kungsmarken utanför Karlskrona, eller till Ronneby. Det svenskfientliga våldet och den hotfulla utemiljön finns ständigt närvarande. Vad som pågår kan närmast liknas vid ett lågintensivt krig mot svenskarna och det svenska samhället.

Sverigedemokraterna borde driva en egen linje och försöka sätta den politiska dagordningen. I det aktuella fallet kunde man istället högtidlighålla offren för det svenskfientliga våldet under mångkulturåret 2006:

• cirka 34.000 personer misshandlade av okända

• närmare 1.000 offer för utomhusvåldtäkter

• ett stort antal åldringsrån .

 

Den 16 januari 2007:

Vad är godtagbart?

En uppenbar ambition från nuvarande SD-ledning är att hålla partiet helt "rent" från alla former av kopplingar som kan verka komprometterande.

Expos främsta vapen, "guilt-by-association", ska inte kunna användas mot Sverigedemokraterna.


Väljer man att konsekvent följa denna linje kan det leda långt. Det är svårt att se, hur SD då någonsin kommer att kunna med säkerhet vara helt till lags.

Med en sådan linje bör SD-ledningen i konsekvensens namn upprätta en lista på vad medlemmar får göra och inte får göra. Så att envar i förväg kan veta vad som är lämpligt respektive olämpligt:

1. Vilka tidskrifter får man prenumerera på?

2. Vilka böcker får man läsa?

3. Vilka böcker får man rekommendera till läsning?

4. För vilka tidskrifter får man uttala sig?

5. Vilka tidskrifter får man skriva i?

6. Vilka webbplatser får man besöka?

7. Vilka webbplatser får man länka till?

8. Vilka möten eller manifestationer - får man deltaga i?

9. Vilka personer får man prata med?

10. Vilka personer får man skriva brev till?

Om "ribban" ska ligga på en annan nivå för vanliga medlemmar än för förtroendevalda - som kommunfullmäktigeledamöter, riksårsmötesombud och partistyrelseledamöter - borde även detta framgå.

Enklast blir kanske att SD:s partistyrelse här vänder sig direkt till Expo med en begäran om besked. Det är ju ändå Expos mall som ska gälla.


MEN DET RÄCKER inte med kontroll över vad som görs.

Erfarenheterna visar att vad som kan väcka skandal också är vilka åsikter som en SD-medlem ger uttryck för. Eller kanske inte så mycket åsikterna i sig som framförandet: ordval och formuleringar.

Ska man här vara riktigt på den säkra sidan måste man se till att få en medlemskader, vars åsikter, världsbild och värderingar sammanfaller med Exporedaktionens och dess sponsorers.


HÄR HAR JAG förvisso hårdragit.

Det kommer alltid att finnas gränsfall och gråzoner inom politiken. Politiskt samarbete med andra blir en fråga om politiska val, och hur man ska välja att göra är inte alltid givet.

Min poäng är att det leder fel om Det Invandringskritiska Partiet låter en instans som Expo var överdomare och bestämma hur man ska agera.

Val av handlingslinje måste bestämmas utifrån egna överväganden, av vad man vill befrämja och hur det sker bäst.

En god början är då att göra klart för sig själv och andra vad det är man vill inom politiken, mer exakt.

 

Den 18 januari 2007:

Hedra offren !

Snart är det dags för den årliga manifestationen till åminnelse av offren för Förintelsen. Samma människor som står bakom detta brukar särskilt ofta använda frasen "alla människors lika värde".

Jag får inte det att gå ihop!


Om alla människor verkligen är lika mycket värda (jag tillhör själv dem som hävdar det) - varför ska man då ihågkomma offren ur bara en etnisk grupp?

Det som kallas Förintelsen brukar kopplas till koncentrationslägren. Där fanns inte bara judar, utan också t ex zigenare, ryska krigsfångar och tyska antinazister.

Dessutom finns andra folkgrupper än judar, där offren kan räknas i miljoner -även om förintandet inte skett i koncentrationsläger.

Redan om vi håller oss till andra världskriget så dödades cirka 20 miljoner ryssar. Även om det verkligen vore fråga om så mycket som 6 miljoner judar så dödades alltså mer än dubbelt så många ryssar.

Denna enorma siffra överträffas i sin tur om man lägger ihop alla offer för kommunismen - i Stalins Sovjetunionen och Maos Kina.

Dit kan kanske räknas även miljonerna av kambodjaner som de "röda khmererna" tog livet av.

Ett annat mer samtida exempel på folkmord är offren för tutsimassakern i Rwanda.

Tillåter man sig att gå längre bakåt i tiden har vi fallet med Kartago år 146 f.Kr. - där romarnas grundlighet var total.

Manifestationen kring Förintelsen vill "hedra offren". Då är det rimligt att hedra även andra offer än judar.


Men vad som också skiner igenom är att vi ska ta på oss en kollektiv skuld. Även vi svenskar, även vi som lever idag - och som haft små möjligheter att avvärja det som hände en gång i tiden i andra länder - ska ta på oss en skuld.

Om vi ändå ska ge oss in i den branschen - att skämmas - finns det mer näraliggande exempel. Jag tänker framförallt på de ofattbart grymma metoder som svenskarna under Karl XI använde i Skåne under slutet av 1600-talet, för att nedkämpa de s.k. snapphanarna. Detta gör åtminstone mig djupt beklämd!

Detta ligger dock långt tillbaka i tiden nu. Mer meningsfullt är att fokusera på aktuella exempel av offer för våld.


Om syftet med Förintelsemanifestationerna är att förhindra nya övergrepp och våldsdåd - "det får inte hända igen!" - då behöver man inte gå längre än till Sverige under förra året.

Mångkulturåret.

Under år 2006" anmäldes 76.864 misshandelsfall - mer än något tidigare år. Drygt 4.000 fler fall än året innan. Varje år tycks bli ett nytt rekordår vad gäller offer för misshandel.

På motsvarande sätt förhåller det sig med våldtäkter. År 2005 var ett helt extremt rekordår. Ändå överträffas även detta. Antalet anmälda våldtäkter ökade från 3.787 till 4.184 år 2006.

 

Enligt uppgift ska Sverigedemokraterna i Karlskrona hålla en alternativ manifestation där, till den om "Förintelsen".

Man kom in på det spåret genom signalerna från en rektor om att Förintelsemanifestationen riktade sin udd mot SD.

När SD nu ändå ska göra en egen manifestation - låt det då bli något annat än bara ytterligare en om vad som hände en gång i historien i andra länder!

Sätt strålkastarljuset på vad som hände i vårt eget land förra året!

• 76.864 misshandelsfall. Det är 76.864 misshandelsfall för många.

• 4.184 våldtäkter. Det är 4.184 våldtäkter för mycket.

Det får inte hända igen!

 

Den 22 januari 2007:

Punktprogrammet (1)

Som tidigare aviserat ska jag nu komma till Sverigedemokraternas 33-punktsmanifest om invandringspolitiken, antaget av SD:s riksårsmöte 2005.

Eftersom det varit mycket surr runtikring börjar jag med några "ordningsfrågor":

1. Varför lades förslaget?

2. Var det ett "hafsverk"?

3. Antogs det på fel sätt, blev det kuppartat?

4. Varför stoppade SD-ledningen undan det i valrörelsen?

5. Varför har man fortsatt att stoppa undan det även efter valet?

6. Skulle manifestet ha gagnat eller skadat SD i valrörelsen?


1. Bakgrunden

En grundläggande orsak till förslaget var naturligtvis att ett parti med invandringspolitiken som huvudfråga också bör kunna presentera konkreta åtgärdsförslag inom sitt område, för en politik som kan leda i önskad riktning.

Men det fanns även en intern partiaspekt.

Under hösten före riksårsmötet hade Kenneth Sandberg försökt få partistyrelsen att diskutera strategifrågor. Tanken var att SD skulle ha en uppfattning om vad man ansåg viktigt och önskade lyfta fram, för att försöka påverka dagordningen för den politiska debatten. Intresset inom PS visade sig ljumt.

Hos mig började växa fram en oro för att vi egentligen inte var politiskt överens inom partiledningen. Flera av de unga verkade beredda att helt "smälta in i tapeten" för att få SD betraktat som "rumsrent".

Tanken med manifestet var att få envar i PS att bekänna färg. Kunde vi bli överens om dessa konkreta punkter, så mycket bättre. Visade det sig att vi var oense så var detta en viktig kunskap för alla ombud på riksårsmötet, inför valet av ny partistyrelse.


2. Hafsverk?

Flera inom partistyrelsen idag anser att manifestet var ett "hafsverk". Dvs det var inte genomarbetat och genomtänkt.

Ställer man så höga krav på ett dokument, att inget senare kommer att behöva ytterligare preciseras, tilläggas eller ändras - då kommer man aldrig att nå ett läge där ett beslut kan fattas.

Oavsett hur mycket arbete som läggs ned på en text kommer ändringar längre fram att behöva göras. Utvecklingen i samhället fortsätter ju, och nya frågor eller aspekter aktualiseras. Själva beslutandet av en text kan också medverka till att vitalisera debatten så att mer framträder, av vad som varit oklarheter.

Arbetet med SD-manifestet kan i en bemärkelse sägas gå tillbaka flera år i tiden. Det var Kenneth Sandberg och jag själv som främst stod bakom arbetet med texten. Vi hade båda aktivt intresserat oss för invandringspolitiken under större delen av 1990-talet.

Inom SD tog jag fram ett material "Frågor och svar", om invandringspolitiken. Det blev ett 25-tal frågor med svar. Materialet lades ut på SD:s interna webbplats. Ingen anförde några invändningar mot svaren. Mitt bidrag till de 33 punkterna byggde på detta material.

Dessutom fanns Kenneths och mitt 33-punktsförslag tillgängligt för partistyrelsen närmare ett halvår före Riksårsmötet. Åtminstone två partistyrelsemöten - och mejl-kontakter däremellan - hade möjligheter att anföra invändningar. Några sådana kom inte från andra PS-ledamöter, annat än några halvhjärtade randanmärkningar i bisatser.

Strikt formellt blev förslaget antaget på två olika PS-möten.


3. Kuppartat antagande?

Naivt kanske, men jag tolkade situationen som att vi var i huvudsak överens. På riksårsmötet förekom strider i personfrågor, med bytet av partiordförande. Min förhoppning med att ett gemensamt politiskt ställningstagande, genom antagandet av manifestet, skulle verka enande. Det skulle ge en positiv och konstruktiv avslutning för mötet.

Samtidigt skulle det binda upp den nya styrelsen politiskt. Partiet skulle undgå att bli alltför utslätat i sin framtoning.

Det visade sig att när personvalen var avklarade och frågan om manifestet kom upp till beslut, gick den ene PS-ledamoten efter den andre upp i talarstolen och yrkade avslag. Även ledamöter som tidigare uttryckligen varit positiva till punkterna.

Man hävdade att manifestet rymde farliga blottor, som kunde utnyttjas av våra motståndare. Jag hävdade att det viktiga var att få upp frågorna till diskussion, och att SD hamnade i fokus i media inför valet.

Rätt hade kritikerna utanför PS såtillvida att hela frågan kom upp sent under riksårsmötet, utan att ha aviserats i förväg. Detta kan ha berott på de fraktionsstrider som delvis förlamat PS-arbetet. Det kan också ha berott på att en och annan överhuvudtaget inte önskade få upp denna fråga till något beslut.

Beslut blev det i alla fall. Riksårsmötet antog 33-punktsmanifestet. Om än med knappast möjliga marginal - en rösts övervikt.

En del ombud med långa resor hade vi tidpunkten för beslutet hunnit resa hem, utan att veta att denna fråga skulle komma upp. Deras missnöje med formerna för beslutet är begriplig.


4. Varför undanstoppat före valet?

Här har förklaringarna varierat.

• En PS-ledamot trodde att man haft så mycket att göra, så man bara "glömt bort det".

• Andra har öppet sagt att det inte kunde föras fram därför att det var så dåligt. Här kan två moment flyta ihop: manifestets innehåll och formerna för dess antagande.

• Partiledaren Jimmie Åkesson sade, när han efter valet tillfrågades av Expressen:

"- Programmet var lite för komplicerat för att användas i valrörelsen. Men vi står bakom hela programmet och det tror jag att våra väljare också gör."


5. Varför undanstoppat efter valet?

Om SD:s nya partiledning var orolig för att manifestet skulle kunna komplicera valrörelsen så förklarar detta inte varför man fortsätter att stoppa undan det. På SD:s webbsida syns det fortfarande inte till.

Om manifestet rymmer brister så är det väl nu - med tre år kvar till nästa val - rätt tidpunkt att lyfta fram dessa till debatt och få fram beslut om nödvändiga ändringar.

Men det förutsätter man öppet kan stå för de åsikter man har.


6. Gagn eller skada?

Expressens bedömning är alltså entydig. Manifestet skulle gagna SD i valrörelsen.

Hur annars förklara att tidningen väljer att skriva om det först veckan efter valet? (den 23/9 -06)

Naturligtvis kände Expressen till manifestet redan före valet. Tidningens kontakter med Expo är ju goda.

När Expressen sedan skrev om SD:s manifest blev det med huvudrubriken "SD:S HEMLIGA ETNISKA PLAN". I vanlig ordning framställs det som att vi invandringskritiker försöker smyga med det vi gör, att vi inte kan stå för det öppet. Våra åsikter behöver "dras fram i ljuset".

Här har SD-ledningen bjudit på detta, genom att vara just hemlighetsfull och uppträda som om den skäms över partiets åsikter i invandringspolitiken!

Underrubriken löd: "Så vill partiet stoppa invandrare från att bli svenska medborgare".

Vore inte detta ett önskefokus för SD, att få debatten att handla om hur lättvindigt som svenska medborgarskap beviljas?!

Det får vi nu veta dagligen genom massmedia, hur "svenskar" strider i Somalia, hur "svenskar" grips för planerande av terrordåd, osv!


Jag vidhåller: om Sverigedemokraterna hade lyft fram 33-punktsprogrammet istället för att gömma undan det, då skulle partiet förmodligen nu sitta i riksdagen.

Människor uppskattar klarspråk. Sådant väcker respekt.

 

Den 24 januari 2007:

Punktprogrammet (2)

Vad som, i stället för det 33-punktsmanifestet, finns utlagt på Sverigedemokraternas webbsida är följande punkter, under rubriken en "En ansvarsfull invandringspolitik":

"Sverigedemokraterna vill:

* Stoppa massinvandringen och återgå till en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer.

* Att tillfälliga och inte permanenta uppehållstillstånd skall vara regel.

* Höja biståndet i takt med att kostnaderna för invandringen minskar och satsa på att hjälpa verkliga flyktingar i deras närområden.

* Höja återvandringsbidraget och stimulera utlänningar utan skyddsbehov och möjlighet till egen försörjning att återvända till sina hemländer.

* Återgå till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom.

* Avskaffa alla former av särrättigheter och etnisk kvotering.

* Skärpa villkoren för svenskt medborgarskap. Ett grundkrav ska vara att man levt i Sverige permanent och laglydigt under lång tid, att man behärskar svenska språket i tal och skrift, samt har tagit till sig den svenska kulturen."

Tonvikten ligger på att framstå som goda och måttfulla, för att bli accepterade - inte på att klart se verkligheten och ställa de krav som situationen kräver.

Mina invändningar gäller de rödmarkerade sekvenserna.

Jag börjar här med den första:

Det vore naturligtvis ett steg i rätt riktning om invandringen till Sverige kom i nivå med den i "grannländerna", eftersom Sverige är en riktig "värsting" i sammanhanget. Som argument i debatten ligger en poäng i att lyfta fram detta.

Det duger däremot inte för att angt för vilka konkreta åtgärder som ska till! Om vi ansluter oss till utvecklingen i "våra grannländer" så betyder inte det att färdriktningen ändras - bara att takten i rutschandet utför dras ned!

Även i övriga Västeuropa är nämligen invandringen på tok för hög. En stad som Paris går knappt att känna igen, för den som var där några decennier tillbaka.

"Say Goodbye to Europe".

Så löd rubriken till en artikel i The Jerusalem Post den 9/1 -07:
 
"If you ever wanted to see Paris or Rome before you die, but haven't had a chance to do so, you might want to hurry. Soon enough, most of what we now think of as Western Europe will be transformed into a branch of the Muslim world, which is sure to make it an even less welcoming place for Americans, Israelis and for Jews.
 
That, at least, is the unpleasant, yet entirely unavoidable conclusion to be drawn from Europe's headlong demographic drive toward oblivion."

"Last month, the UK Daily Telegraph reported that, 'Mohammed, and its most common alternative spelling Muhammad, are now more popular babies' names in England and Wales than George.' "
  
"ISLAM, BY all accounts, is the fastest growing religion in Europe, spurred by immigration and high fertility rates. According to projections by the US federal government's National Intelligence Council, the continent's current Muslim population of 20 million will likely double by 2025.
 
And as Bruce Bawer noted last year in While Europe Slept, 'Already, in most of Western Europe, 16 to 20 percent of children are Muslims…within a couple of generations many [European] countries will have Muslim majorities."
 
Not since September 8, 1683, when the Ottomans were threatening to breach the walls of Vienna, has Islam been so perilously close to seizing control over Western Europe."
 
"Even if European governments succeed in reversing the curve, which seems highly unlikely, it will be decades before it would begin to be felt. In the meantime, however, Muslim political power on the continent will develop and expand, and European leaders will be hard-pressed to ignore their demands.

Europe as we know it is a thing of the past, .... The face of Europe is changing rapidly, and with it the continent's social and political make-up.
 
So if you really want to see the Eiffel Tower up close, you had best not delay. Before you know it, it might just turn into a minaret."

Jag översätter det fetstilta, vilket sammanfattar artikelns budskap:

"Europa som vi känner det tillhör det förgångna.. Europas ansikte förändras snabbt, och med det kontinentens sociala och politiska sammansättning."

• I Storbritannien är "Muhammed" ett vanligare namn på nyfödda än "George".

• Antalet muslimer i Europa kommer sannolikt att ha fördubblats till år 2025.

• Inom några generationer kommer muslimerna att vara i majoritet i många europeiska länder.

Om SD håller fast vid denna linje och lyckas komma in i riksdagen år 2010, då betyder det att vi får åtta istället för sju riksdagspartier som bejakar fortsatt invandring. Man kommer att skilja sig i nyanser, om takten i utvecklingen och formerna för det nationella självmordet.

Kvar står då behovet av ett parti som säger:

Stopp!

Moratorium!

Ingen ytterligare fjärrinvandring innan integrationen har lyckats av dem som redan kommit till Sverige!

 

Den 27 januari 2007:

Punktprogrammet (3)

Vad är kärnan i Sverigedemokraternas budskap och politik?

• Är det i grunden något negativt, att invandringen ska minskas?

• Eller är det i grunden något positivt, nämligen att tryggheten ska förbättras för utsatta grupper av svenskar?

Utgångspunkten för Det Invandringskritiska Partiet måste, menar jag, vara det senare. Invandringen måste minskas eller helt upphöra, åtminstone tills vidare. Och orsaken till detta krav är ju att det är en förutsättning för en ökad trygghet i samhället, fysiskt och socialt.

Åter till en av de punkter som - istället för 33-punktersmanifestet, eller en utveckling av detta - finns på SD:s webbsida:

"Sverigedemokraterna vill:

* Höja biståndet i takt med att kostnaderna för invandringen minskar och satsa på att hjälpa verkliga flyktingar i deras närområden."

Grundtanken här var från början riktig.

Jag konstaterade själv 1995 i "Lagom är bäst!" att när det gäller flyktingmottagning skulle, för samma summa som en person tas emot i Sverige, 100 personer kunna tas emot i flyktingläger inom närområdet.

Än bättre vore naturligtvis om insatser kan göras för att förebygga flyktingströmmar, motverka orsaker till migration. Om svenskt u-landsbistånd kan åstadkomma detta, då finns en rimlighet i SD-kravet.

MEN I PRAKTIKEN stupar det redan på att svenskt u-bistånd inte har denna önskade effekt. Det finns inte tillräckligt med vettiga projekt för de många miljarder som redan anslås. Mycket försvinner direkt in i statsbudgetar hos korrupta regimer i u-länder.

Den reella funktionen av svenskt u-bistånd är främst att "de goda" ska få känna sig goda och att sysselsättning skapas för ett antal människor på eller kring SIDA.

Även om det vore annorlunda, även om u-bistånd i sig gav effekt, så skulle det inom överskådlig tid inte stoppa strömmen av individer från Afrika och Asien som migrerar, för att i Europa söka sig "ett bättre liv". Det är inte ett antingen - eller. Snarare ett både - och.

Illa nog att som nu sprätta iväg 20-30 miljarder kronor till liten nytta - eller kanske rentav skada - för u-länderna. Sverigedemokraterna pläderar dessutom för att öka detta belopp!!!

Och man gör det under rubriken "En ansvarsfull invandringspolitik".

Då säger SD-företrädare: endast förutsatt att invandringen avtar och utgifterna där minskar ska u-biståndet öka. Motsvarande resurser ska då föras över.

Fel tänkt igen.

Det är inte pengar som bara ligger där, och pockar på alternativ användning! Snarare finansieras massinvandringen med pengar som vi inte har. Statsskulden är som bekant helt enorm. Bara räntorna kostar staten miljarder. Varje år.

Till detta kommer bristerna inom t.ex äldreomsorgen. En upprustning av denna är nödvändig. Helt akut! Där skulle nu behöva satsas 10-tals miljarder.


I botten för SD-kravet om höjt u-landsbistånd ligger det som så konsekvent skiner igenom hos den nya SD-ledningen: trängtan att bli accepterade som "goda".

Det blir ett högt pris för det svenska samhället att betala, kan här konstateras. Dvs om SD skulle få inflytande.

Dessutom blir nog effektiviteten i det avseendet i paritet med u-biståndet - dvs låg. Även om SD skulle fläska på med ett krav på 10% av BNP i u-bistånd skulle partiet inte slippa peststämpeln.

Peststämpeln fyller nämligen en central funkti0n för etablissemanget:

1. Det motverkar att Sverigedemokraterna vinner inflytande.

2. Det gör att Sverigedemokraterna kan fånga upp invandringskritiska röster. Det vidmakthåller en bild av SD som något radikalt.

Därigenom motverkas att ett verkligt invandringskritiskt parti växer sig starkt.


DET NYA PARTI som behövs i Sveriges riksdag måste stå för ett ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Inte en krona ska i princip spenderas utan att

a) ändamålet är försvarbart

b) det är troligt att medlen får avsedd effekt.

 

Den 29 januari 2007:

Partiets bästa?

Ett synsätt som finns i botten hos företrädare för Sverigedemokraterna, både när de svassar för Expo och när de prioriterar att försöka exponera sig som "goda", är att det ligger i partiets intresse. Man gör det för "partiets bästa".

På så vis blir organisationen något annat än ett medel för att nå vissa mål. Det blir ett självändamål.

I sig är det naturligtvis bra med ett starkt parti, med många medlemmar, aktiva medlemmar och kunniga medlemmar. Styrka kan kanske också bedömas efter gehör i massmedia och inflytande vid politiskt beslutsfattande.

Men om priset för att gagna partiet blir att själva politiken förfuskas, vad har man då egentligen vunnit?

Ett exempel på detta finns nu på Sverigedemokraternas webbsida: invandringen ska fortsätta, men inte i samma takt som hittills. Politiken i "våra grannländer" ska styra.

Ett annat exempel från webbsidan är att de ekonomiska besparingar som kan görs på en minskad invandring inte ska gå till behoven inom Sverige. Nej, dessa resurser ska satsas utomlands.

Den genomgående förhoppningen från SD-ledningen är att genom denna politik bli betraktat som ett ansvarstagande parti.

Samma sak gick igen nu i torsdags, i Karlskrona. När Sverigedemokraterna arrangerade en manifestation valde man inte det aktuella, hela tiden pågående, våldet mot människor i vårt eget land. Nej, man valde det ämne som etablissemanget hållit fram: Förintelsen och övergrepp i andra länder i andra tider.

"Det får inte hända igen", sade man vid såväl de officiella manifestationernas arrangemang som vid SD:s dito. Men det som hände i Sverige förra året kan sägas ha just "hänt igen". 76.000 misshandelsfall under år 2006, mot 72.000 året innan.


I referatet av det Richard Jomshof sade vid sitt tal i Karlskrona noterar jag f.ö. två moment.

Från SD:s webbsida:

"...tyngdpunkten handlade om förföljelserna av judarna samt den ökande antisemitismen i Sverige i dag, som han ansåg att utbredningen av islamismen i Sverige står för."

"Han betonade också sitt stöd för staten Israel och för det judiska folket."

Min uppfattning är att Det Invandringskritiska Partiet ska kunna rymma både anhängare och motståndare till staten Israel eller den israeliska politiken. Partiet bör därför inte ta ställning i en sådan utrikespolitisk fråga. Det sker ju här, av Sverigedemokraterna.

Dessutom är man luddig. Vad var det, mer exakt, som talaren stödde?

Var det:

a) staten Israels rätt att existera?

b) den politik som staten Israel bedrivit och bedriver, t ex genom kriget i Libanon nyligen?

Och om man använder ett begrepp som "antisemitism", då bör man vara försiktig! Då bör man samtidigt vara noga med ett definiera ordet, klargöra vilken innebörd man ger det; eftersom det så ofta används med en mycket vid innebörd, där det innefattar varje form av kritik mot vad enskilda judar eller grupper av judar säger eller gör.

SD och dess företrädare borde verka för att sprida klarhet, inte bidraga till ytterligare dimridåer. Med tanke på hur ofta SD:are själva anklagas för att vara olika slags -ister, -iter och -fober skulle man kunna förvänta sig att detta satt s.a.s. i ryggmärgen.

Men här är det tydligen andra överväganden som tagit överhanden.

 

Den 31 januari 2007:

Otack är världens lön!

Tyvärr fick jag rätt om SD, eller bemötandet av SD.

I Karlskrona anordnade Sverigedemokraterna, under veckan som gick, en egen demonstration mot Förintelsen.

Med större eftertryck är det knappast möjligt att markera sin anslutning till att det som hände judarna i ett annat land för snart ett sekel sedan är viktigare än vad som hände 80.000 svenskar i Sverige förra året.

Jag skrev att detta ställningstagande kommer etablissemanget att bortse från.

Varför? Det beror inte på att man inte känner till SD:s position i sammanhanget. Nej, det beror på att man har behov av ett monster. Då blir sanningen av underordnad betydelse. Vad som inte finns, det uppfinner man.

I rikstäckande television framträdde således en kyrkoman, efter SD:s manifestation. Han uppgavs särskilt ha studerat problematiken kring Förintelsen.

Han underströk att det får inte hända igen, och namngav särskilt Sverigedemokraterna som hotet i sammanhanget. Slutkläm: vi måste bekämpa "ondskan"!

Med andra ord: får SD fler röster så kommer Förintelsen att kanske upprepas, här i Sverige.


Sverigedemokraterna har således betalt ett politiskt pris utan att få någon som helst utdelning.

FRÅGAN BLIR NU: kommer SD-ledningen att lära något av denna erfarenhet?

Kommer Sverigedemokraterna nästa år att manifestera mot våldet i Sverige, under år 2007?

En kvalificerad gissning är att närmare 80.000 misshandelsfall och 5.000 våldtäkter kommer att anmälas under detta år.

• Tänk om vi förväg visste exakt vilka som skulle komma att drabbas!

• Tänk om Expressen kunde publicera ett fotogalleri på alla dessa offer, med uppgifter om skadornas karaktär!

Gärna även uppgifter om gärningsmännens bakgrund.

 

 

 

 

 

 

 

 

Januari 2007