Den 30 augusti 2007:

Nu finns "vi"!

Vi svenskar existerar inte längre, eftersom det inte finns något "vi och dom".

Så har ju det politiskt korrekta budskapet lydit på sistone - t.ex. när TV2:s kulturchef Ozan Sunar vill hindra den svenska allmänheten at få ta del av den senaste Brå-undersökningen om brottslighet bland personer med utländsk bakgrund i Sverige.

I Aftonbladets gratistidning "Punkt.se" den 29/8 -07 - som uppenbarligen vänder sig till unga storstadsmänniskor på språng - möts vi av ett motsatt besked. I sin krönika talar Jennie Dielemans återkommande om just ett "vi".

Vad Dielemans funnit viktigt att skriva om är serien Tintin och en nyutgåva av denna från 1930, där det finns en framställning av afrikaner som inte stämmer med dagens.

Dielemans skriver:

"Tintin i Kongo är självklart rasistisk. Så det stänker om det."

Och det är inte bara denna serie som det är fel på. Framförallt är det fel på oss svenskar.

"... vi i Sverige går omkring med en sån fantastisk förvirrad självgodhet. Vi tror nämligen - på fullaste allvar - att vi inte bara har dealat med vårt förflutna. Vi upplever inte ens att vi har nåt egentligt förflutet att deala med."

Här får Dielemans synpunkter en extra tyngd - hon är uppenbarligen bevandrad i utländska språk. Något som höjer henne inte bara över många av tidningens läsare, utan också över de bondläppar som tidigare utgjorde svenska folket.

Klart är att vi enligt henne har en historia att skämmas över:

"Som om inte hela vår världsbild har formats av idéer om raser och folkkaraktärer och den egna civilisationens förträfflighet. Och när dealade vi med den? När vi tog bort de värsta idéerna om negrers underlägsenhet i skolböckerna på 60-talet? Please."

"... finns alltså inställningen att eftersom vi nu skriver 2007, så känner varenda unge till sanningen om kolonialväldet, och vi har gått till botten med de idéer som föregick slavexpeditioner, människoslakt och kolonial utsugning.

Jorå satteh ... jag säger tjena."

Min reflexion blir ändå denna: finns ingen saklig grund för uppfattningen att européer nått längre i civilisation och tekniska framsteg än afrikaner? Hur många kända uppfinnare är födda i Afrika?

När det gäller kolonialvälde kontra självständighet så är bilden inte så självklart svart-vit som Dielemans påskiner. Tag bara Zimbabwe. Om Ian Smith levde idag och folket där fick välja mellan honom och Robert Mugabe, då skulle Smith förmodligen vinna en jordskredsseger.

Och tag slavhandeln. Det var inte en verksamhet, enbart kopplad till rastillhörighet. Kring 1600-talet blev någon miljon vita européer bortrövade som slavar av arabiska sjörövarfartyg. Beträffande den "klassiska" slavhandeln, från Afrika till Amerika, var det afrikaner som medverkade i det första handelsledet. Svenskar, däremot, fanns inte med i något led, i varje fall inte i nämnvärd omfattning.

Men visst var både kolonialismen och slavhandeln ett elände!

• Det är fel att kolonisera andra länder. Varje folk har rätten till sitt eget land!

• Lika fel är det att förslava människor. Envar har rätt till frihet, trygghet och självbestämmande.

Detta gäller även i de fall då övergreppen sker under godhetens banér. Här finns mycket att "deala" med för svenska journalister!

PS:

Jennie Dielemans favoritprogram i radion heter - kanske inte helt oväntat - "Konflikt". Ett mer militant politiskt korrekt radioprogram är svårt att finna!

 

 

Den 27 augusti 2007:

Patrasket minglar

Pridefestivalen blev även i år en manifestation av enighet, över alla gränser, nästan.

Ur SvD den 21/8 -07:

"Vad kallar man ett flera kilometer långt dansande demonstrationståg där präster skyltar med bibelcitat om att kärleken är störst, ett par barbröstade tjejer skanderar ramsor om tolerans tillsammans med mer konventionellt stadsmässigt klädda män, kvinnor och barn från hela Sverige? Ett evenemang där leende uniformerade poliser marscherar i allians med svartklädda och maskerade - dagen till ära visserligen uppiffade med detaljer i regnbågsfärger - aktivister från AFA, Antifascistisk aktion?

'Pridefestivalens traditionsenliga avslutning', lyder det officiella svaret. Jätteparaden gick från Humlegården till Tantolunden, med över en halv miljon åskådare i solskenet längs vägen."
.

"Patrask" - hårt ord?

Sedan kom överfallet på Kinnunen

Ur Eskilstuna-Kuriren den 18/8 -07:

"Det handlar om ett fysiskt angrepp på en nära anhörig till en av ledarna i ett relativt etablerat parti. Sverigedemokraterna är invalda i hälften av landets kommunfullmäktige. Överfallet var ingen impulshandling utan måste ha planerats noga. Det tillsammans med förövarnas brutalitet gör angreppet till en av de värsta politiska våldshandlingarna - kanske den värsta - sedan mordet på Anna Lindh.

Ändå sker inga protester och markeringar från de andra partierna. Det är kusligt tyst. Tyvärr följer det ett mönster. Ytterst sällan markerar riksdagspartierna mot de hot och det våld som riktas mot sverigedemokrater. Tystnaden etablerar en norm - det politiska våldet får en frizon. Sverigedemokrater blir lovligt villebråd.
Här finns även en skev syn på förövaren. De autonoma grupperna på den socialistiska kanten gör ingen hemlighet av sitt förakt mot demokratin. De underkänner det parlamentariska systemet och glorifierar våldet. Ändå är etablissemanget delat i sin syn på denna rörelse. De autonomas uttalade mål att bekämpa högerextremism möts av tyst sympati. Exempelvis tilläts nätverket Afa delta i Pride-paraden med sina klassiska attribut - svarta fanor och rånarhuvor.

På landets ledarsidor är hälsotillståndet betydligt bättre. I går fördömde ett antal tidningar, från hela det politiska fältet, överfallet mot Kinnunens sambo. Men inte heller här är linjen helt rak. Flertalet tidningar passade på att markera mot sverigedemokraterna. Här och där påpekades att våldet bara gynnar partiet.

Politisk strid mot sverigedemokrater har sin tid. Den är inte nu. Onsdagens överfall är ett angrepp på det öppna samhället, på alla demokrater - liksom attackerna mot domare i Migrationsdomstolen tidigare i sommar var det. Våldet är fel i absolut mening, inte på grund av dess möjliga inverkan på partisympatierna."

Och tystnaden från Reinfelt & Co - patrasket!!!

kan ord bli för hård i detta sammanhang

mitt förakt är totalt mot den mannen!

limbo....

och de andra

Jfr media: hur det kan inverska på SD-sympatier

kan det sägas ytdligare, likgiltigheten!

Hur kom våra massmedia att befolkas av sådant patrask?

 

Den 22 augusti 2007:

Anti-integration

När jag började engagera mig i invandringsfrågan hade jag en välvillig och aningen naiv inställning. Jag utgick ifrån att vi hade en dubbel utmaning, som det gällde att finna en klok och konstruktiv lösning på, som alla parter kunde sluta upp bakom.

Den dubbla utmaningen bestod i att:

a) hjälpa människor som behövde få skydd undan förföljelse

b) se till att de som kom till Sverige smälte in så smidigt som möjligt.

I den utsträckning som det senare lyckades skulle vi kunna ta emot fler. Det låg också ett värde i sig att undgå sociala påfrestningar och konflikter.

Nu har jag tvingats konstatera, att detta inte är en strävan som jag kan få stöd för från de politiskt korrekta. De vill få hit så många utlänningar som möjligt från andra kulturer och i den mån detta kan generera kränkningar och förtryck mot svenskar verkar det uppfattas närmast som ett bonus.

Det är ju så man i praktiken agerar!

Ett utslag av detta agerande är - som jag tagit upp nu i ett antal kommentarer - är hur man lär upp invandrare att på olika sätt häckla oss svenskar.

Ytterligare ett exempel i raden utgör här Devrim Mavi, f.d. talesperson för Feministiskt Initiativ. I SvD den 12/6 -07 har hon en Brännpunktsartikel där hon driver en tes om hur fel Per Albins idé om ett svenskt "folkhem" var:

"Det folkhemsbegrepp som var svensk statsideologi under 1900-talet var en ideologisk konstruktion. Folket var 'det svenska folket' och det 'goda hemmet' den heterosexuella, arbetande, fogliga kärnfamiljen. Men en kritik av folkhemmet måste inte vara en kritik av välfärdsstaten..."

De politiskt korrekta sätter nu högt upp på sin dagordning att driva tesen att det inte finns något svenskt folk - folkhemstanken ska ge associationer till Hitlers gaskammare.

Diskussionen i sak kan därför vara värd att ta, men det får bli en annan gång. Vad jag här fäster mig vid är just detta faktum att Devrim Mavi, som invandrat till Sverige från Turkiet, väljer att medverka i denna propaganda mot oss svenskar.

I pk-kretsar används gärna ordet "empati". Om jag ska försöka leva mig in i en tänkt situation, där jag själv hade flytt till ett land, som räddat mig undan förföljelse - hur skulle jag då känna, hur skulle jag vilja agera?

Rimligen skulle jag bemöda mig om att så litet som möjligt utgöra ett problem eller irritationsmoment i det land som tagit emot mig. Inte bara skulle jag försöka försörja mig själv och respektera gällande lagar, jag skulle - om jag alls engagerade mig politiskt och deltog i offentlig debatt - hålla mig på "fast mark".

Något som jag absolut skulle undvika vore allt som har med invandring att göra, eller kritisk utvärdering av det mottagande folkets historia. Detta skulle jag lämna till värdfolket att självt hantera.

Här finns två underligheter:

1. att det svenska etablissemanget uppmuntrar invandrare till denna provocerande hållning mot oss svenskar

2. att det finns invandrare som s.a.s. nappar, som inte har egna spärrar mot ett sådant agerande.

 

Den 16 augusti 2007:

Hatimport

Makthavarna kan jonglera som de vill med begreppen, men i praktiken är våldsbrott, präglade av hat mot svenskar, väsentligt vanligare än sådana brott i omvänd riktning.

Dessvärre skolas många invandrare in i ett förakt för svenskar, dels genom det sanslösa bidragsregnet, dels genom allt kampanjande mot svenskars förmenta "främlingsfientlighet". Vi får därigenom raka motsatsen till assimilering, eller ens integration.

Hat kan också drabba andra grupper än etniska svenskar. Jag tänker på importen av alla araber, som bär med sig ett hat mot inte bara staten Israel och dess politik, utan ibland även ett hat mot judar i allmänhet. Yttringar av detta tycks på sistone ha blivit allt vanligare.

Nabila Abdul Fattah har förmodligen svårt att "tycka synd om" de drabbade.

 

Den 14 augusti 2007:

Inte ensam

Nabila Abdul Fattah är alltså inte ensam. Hon är bara en av många, många unga invandrare som lärt sig att intaga en svenskfientlig hållning, som får möjlighet att breda ut sig och som möter uppskattning från de politiskt korrekta.

Jag tänker närmast på Laila Naraghi, som var väldigt nära att väljas till ny ordförande för SSU.

SSU har ju, i likhet med "Ung Vänster", utmärkt sig för ett omfattande bidragsfusk. Inom SSU tycks Laila Naraghi, som ordförande i Kalmardistriktet, ha varit något av en rekordhållare.

Ur Metro den 1/8 -07:

"I en artikel i Barometern berättade hon stolt att antalet medlemmar ökat med 30 procent sedan hon tog över. I en bidragsansökan angav hon antalet medlemmar till 1.161. I själva verket fanns bara 93 betalande."

"Som Metro i går kunde berätta tvingades SSU-distriktet för två år sedan att betala tillbaka över 400.000 kronor i felaktiga bidrag.

- Fusket var mycket organiserat, men väldigt lätt att avslöja. Det var ju bara att läsa budgeten. Där framgår det, svart på vitt, att Naraghi ljög,.."

Första gången jag hörde talas om Laila Naraghi var i samband med Första Maj i år. Naraghi hade då varit talare och utgjutit sig över svenskarnas - enligt hennes förmenande - utbredda "rasism". Vilket lydigt applåderades av svenskarna i publiken.

 

Den 12 augusti 2007:

Lika värde?

Hur kommer det sig att stora dagstidningar tillhandahåller egna kolumner för invandrare med värderingar som går helt på tvärs med de värderingar som byggt upp vår svenska demokrati?

Påbjudet är ju "mångfald". Man nöjer sig då inte med att olika maträtter, klädstilar och musiksmak ska samsas sida vid sida. Även olika kulturer i bemärkelsen verklighetsuppfattningar och värderingar ska samsas.

Massmedia ska tillhandahålla s.a.s. ett smörgåsbord av olika idéer och åsikter. Ingen åsikt får diskrimineras, det vore kränkande.

Kanske upplevs detta även stå i samklang med tanken bakom presstödet (över en halv miljard kronor om året), om pluralism och värnandet av att många olika röster får komma till tals.

Jag anar här ett synsätt där man gått från tesen om "alla människors lika värde" till "alla värderingars lika värde".

En an' är så god som en an'. Jämlikhet.

För eller emot förföljelse av oliktänkande? Försvar av hot och repressalier som metod inom politik? Det är blir likvärdigt, och likgiltigt.

Ett uppenbart undantag finns dock i denna strävan efter pluralism och mångfald.

Det finns en åsiktsriktning som faller helt utanför ramarna av anständighet, som inte anses "rumsren". Och som därför inte kan ges utrymme i svenska massmedia.

Det är att vi ska vara rädda om Sverige.

 

Den 10 augusti 2007:

Opinionsarbetare

Fallet Nabila Abdul Fattah visar hur den antidemokratiska effekten av invandringen blir dubbel.

1. Import av antidemokrater

Fattah utgör bara ett exempel i mängden på hur den förda invandringspolitiken utgör en import av personer med antidemokratiska hållningar.

Hon är ju på intet sätt ensam om att ha tagit med sig just den typ av värderingar som gjort förhållandena i respektive hemland så outhärdliga, att man tvingades på flykt och söka asyl i Sverige.

(I verkligheten har naturligtvis svensk välfärd och möjligheten att få ett eget bankomatkort också viss betydelse - men det bortser jag här från, för resonemangets skull.)

Men det stannar ju inte här, vid denna åsiktsimport i sig.

2. Propaganda mot demokrati

Ovanpå detta ger man flera av sådana antidemokrater tillgång till eget utrymme i massmedia på riksnivå, för att sprida sina uppfattningar även till svenskar.

Äldre svenskar, som redan vid unga år danats i demokratiskt tänkande, har Fattah & Co förmodligen svårt att övertyga med sin propaganda. Det är som bekant "svårt att lära gamla hundar sitta".

Beträffande yngre svenskar är jag inte lika säker på att de är immuna mot våldsideologier. De stenkastande och hotsprayande anarkofascister som Fattah applåderar utgörs ju till stor del av svenska medelklassungdomar.

Svensk vänster gör idag verkligen skäl för beteckningen "tokvänster".

Som Svante Nordin skrev i Sydsvenskan den 5/8 -07:

"Finns inget botemedel mot religiös fanatism? Jo, ett - upplysning.

Till de mest förbluffande och nedslående inslagen i de senaste decenniernas intellektuella utveckling hör den europeiska vänsterns övergivande av upplysningen.

Den gamla vänstern med sina fel och tokerier, som ingalunda kan förnekas, hade dock förtjänsten att tro på upplysning och framsteg. Den nya vänster som vuxit fram sedan åttiotalet lever på att bekämpa upplysningen och dess ideal - förnuft, vetenskap, utveckling, universella moraliska ideal. Det upplysta västerländska förnuftet identifieras med förtryck och repression.

Tokigare kan det inte gärna bli. Den nya tokvänstern är galnare än den gamla."

 

Den 8 augusti 2007:

Mot våld

Det finns alltså våldsanvändning som Nabila Abdul Fattah är motståndare till. Nu börjar jag ana vad hon i själva verket syftar på, när hon skriver att "inte allt våld är nödvändigt".

Nabila tillhör ju den kategori människor i Sverige som inte bara får eget utrymme i massmedia utan också blir beprisad. Nabila blev således mottagare av Björn- Afzelius-priset för något år sedan.

Juryns motivering löd: "För att med hjälp av musiken och orden ha haft modet att korsa såväl nationella och språkliga som mentala och sociala gränser."

Nabilas Metrokolumn den 2 augusti 2007 får väl ses som ett utslag av detta mod.

Men belöningen i form av Afzeliuspriset sprider samtidigt ljus över vad Nabila mer exakt kan ha syftat på, när hon skrev att det finns våld som hon tar avstånd från.

Pristagare år 1999 var två journalister. De belönades för sin TV-granskning av polisens insatser under Göteborgskravallerna.

Vad som där inträffade var ju att AFA-iter gick bärsärkagång utmed stora avenyn i staden och slog sönder allt de kom över. De försökte också fysiskt mosa ett antal poliser, genom att kasta gasten på dem.

I sitt försök att freda sig avlossade några poliser vid ett tillfälle sina pistoler, varvid en ung man - son till en läkare - skadades.

TV-granskningen gällde om polisens våld kunde anses vara försvarligt. Det fann man naturligtvis, att det inte var.

Så vad menar Nabila Abdul Fattah? I Göteborgsfallet lär hon inte ha svårt att fördöma polisens våld. Det är också sannolikt att hon finner stenkastandet från "antifascisterna" OK.

Nabila är nog motståndare till varje form av våldsanvändning från polisens sida. Ja, frågan är om hon anser att Sverige överhuvudtaget bör ha någon polismakt. Den sätter ju ibland hinder i vägen för AFA:s arbete.

 

Den 6 augusti 2007:

Våldsarbetare

Nabila Abdul Fattah skriver också att hon tycker att "inte allt våld är nödvändigt".

Hon förklarar sig inte närmare, men möjligen betyder det ändå att hon tycker att "mycket våld är nödvändigt", eller att rentav "nästan allt våld är nödvändigt". I varje fall lär det betyda att hon tycker att "visst våld är nödvändigt".

Vad hon lämnar läsarna i okunnighet om är i vilka situationer som våld är nödvändigt och i vilka situationer som det inte är det.

Eller om vissa personer och grupper har större rätt att använda våld än andra.

Har t ex Hells Angels och Bandidos den rätten? Själva anser de sig förvisso ha den rätten, men vad tycker Nabila? Håller hon med dem?

Klart är också att MC-gängen, liksom andra kriminella nätverk, i praktiken använder våld. Inte alltid - bara när de finner det nödvändigt, för att kunna driva igenom sin vilja.

Är det så som även Nabila ser saken? Våld är OK, men bara när det behövs? Onödigt våld kan hon fördöma.

Parallellen mellan det våld som Nabila applåderar - mot migrationsdomare och myndighetspersoner som inte fattar rätt beslut beträffande utlänningar i Sverige - och det våld som maffianätverken tillämpar - med hot som skrämmer vittnen från att minnas - är ju uppenbar.

I båda fallen handlar det om att välta rättssamhället över ända.

Dessvärre är man på god väg att lyckas.

 

Den 4 augusti 2007:

Som i Mellanöstern

Det ligger en paradox i den massinvandring till Sverige från diverse diktaturer och förtryckarsamhällen, som nu pågått i mer än två decennier.

Åtminstone om man ska utgå från den officiella retoriken så rör det sig om flyktingar, de söker skydd. Till Sverige har de sökt sig därför att vi har en demokrati och ett väl fungerande samhälle.

Tidigt stod klart för mig att de som kom var s.a.s. barn av sin tid och av sitt land. De medförde många av de attityder och värderingar som just skapat sådant elände i deras hemländer.

Resultatet av en tillräckligt omfattande invandring av sådana personer skulle i längden, befarade jag, kunna bli att Sverige blir alltmer likt de samhällen som tvingat människor på flykt.

Det kan låta drastiskt. Inte desto mindre får jag här medhåll i Metro den 3/8 -07. Kolumnisten Nabila Abdul Fattah skriver där - uppenbarligen med gillande - att vi i Sverige nu fått "samma terror" som i Irak.

Temat i hennes kolumn är AFA-attentaten mot en migrationsdomares hem, därför att han i sitt arbete medverkat till ett beslut som de unga rättrådiga inom AFA inte ansåg sig kunna acceptera: en irakier skulle skickas hem.

Nabila Abdul Fattahs infallsvinkel var att "Det är svårt att tycka synd om domaren".

Hon har således missat kärnan i vad som inträffat.

Man kan tycka vad man vill om innebörden av det domstolsbeslut som fattats, i detta eller i andra fall, men idén med rättssamhället är att vi har

a) lagar, gällande lika för alla

b) domstolar som uttolkar lagarna.

Logiken i AFA-attentatet blir ju att domarna ska ta hänsyn till vad som kan leda till obehag för deras personliga del när de fattar beslut. Då får vi knappast en typ av domstolar som hör till en fungerande demokrati.

Det var de politiskt korrekta som drev fram detta - dyrbara! - system med domstolsprövning i asylärenden. Nu visar det sig, att när besluten går dem emot, då kan schackbrädet kastas över ända.

Om det finns bara en typ av beslut som kan accepteras, då kan vi avskaffa domstolsprövningen och spara en hel del pengar.

Men i andra änden kan det förstås bli väldigt kostsamt med en än mer okontrollerad invandring.

Sergels Torg i juli 2007,

efter framgångar för det irakiska fotbollslandslaget.

 

Den 2 augusti 2007:

En iskall vindpust

1997 är ett märkesår för Blågula frågor.

Det var då som Anders Sundholms och mitt namn sattes upp på webbsidan "World Antisemitism report". Det omsörjdes av Stéphane Bruchfeld.

När vi frågade honom om orsaken blev svaret att vi talat om en "mediadiktatur" och att massmedia i Sverige fungerar som en ockupationsmakt.

Här var Bruchfeld steget före oss. Han förutsatte att massmedia i Sverige dominerades av judar. Det var uppenbarligen sant, men inget som vi då var riktigt medvetna om.

Bruchfeld påstod dock inte att vi var antisemiter. Ändå vägrade han att plocka bort våra namn från listan.

Uppenbarligen har listningen fungerat som en svartlistning: Sedan 1997 har det visat sig helt omöjligt för mig att få in en debattartikel i någon större dagstidning. Det är inte ens givet att jag får svar på brev när jag skriver till politiker eller myndigheter.

Nu är man igång i igen, och denna gång har man plockat fram ett grövre artilleri.

Det finns en webbsida som heter "Icevikings blogspot". Längst ned på sidan framgår att den ingår i en "webring", försedd med en israelisk flagga och en text om "truth in the Middle East".

Där har man nu en text om mig, under en rubrik om att jag är en "holocaust denier", dvs en "förintelseförnekare" (vad det nu exakt innebär!) . Texten är på både svenska och engelska.

Fokus ligger på något som jag skrev på min hemsida för över ett år sedan, under "Millt sagt": "Två domar".

Jag reagerar där över domen i Österrike mot David Irving, med följande rader:

"Redan en fängelsedom på grundval av åsikter eller påpekande av fakta (eller frånvaro av fakta) är naturligtvis helt absurd. Demokrati bygger ... på att medborgarna står ut med att ta del av även sådant som de inte gillar.

Bakom begreppet 'förintelseförnekare' ligger ett paket av föreställningar som måste accepteras och där inte ens detaljer får ställas under diskussion. I paketet ingår siffran 6 miljoner - så många judar mördades av nazisterna. Från början hävdades dock att det var 4 miljoner som avrättades i bara Auschwitz, därefter har officiella siffror för Auschwitz reducerats med 2-3 miljoner. Säger inte enkel matematik att då även totalsiffran på 6 miljoner i motsvarande grad måste ändras?"

I kolumnen skrev jag också:

"Det saknas teknisk bevisning beträffande förekomsten av gaskamrar, vad som nu finns i Auschwitz är byggt efter kriget. Historieskrivningen i detta sammanhang bygger helt på vittnesuppgifter."

Detta senare var möjligen oförsiktigt att skriva, för egentligen har jag inte ägnat denna fråga ett så stort intresse att jag med säkerhet vet. Å andra sidan: finns det någon som hävdar att de anläggningar som nu finns att beskåda för turister i Auschwitz är byggda före kriget?

I så fall backar jag på det påståendet - det är inte en fråga jag vill ta strid på. Jag ser överhuvudtaget inte detta som en fråga att idag - mer än 60 år efter andra världskrigets slut - sätta högt upp på dagordningen.

För mig är det dagens problem - och de är stora! - i Sverige såväl som i världen i övrigt, som förtjänar uppmärksamhet.

Men vad som provocerar mig är denna antiitellektualism och detta krav på underkastelse, genom avgivande av en trosbekännelse.

Oavsett hur många judar det var som dog under andra världskriget och oavsett på vilket sätt som detta skedde, så anser jag att det var hemskt. Detsamma gäller 20 miljoner ryssars död.

Det viktiga är att vi fortsättningsvis försöker undvika att fler judar behöver sätta livet till. Liksom att ryssar, palestinier eller andra människor behöver göra det.

Jag tillhör ju dem som hyllar principen om alla människors lika värde...

Varför kommer detta påhopp på mig just nu?

Kan det ha att göra med lanseringen av "Sveriges Fria Radio"? Befarar man att denna dissidentverksamhet ska komma att växa till något som kan hota mediadiktaturen i Sverige?

 

 

 

 

 

 

 

 

Augusti 2007