Den 10 november 2006:

Likheter

Det finns också, i viktiga avseenden, likheter mellan etniska svenskar och invandrare - även de invandrare som kommer långväga ifrån och har andra kulturer. Det är att för båda grupper spelar ekonomiska drivkrafter en roll.

INGEN IFRÅGASÄTTER att en normalsvensk gärna tar emot en miljon kronor, om han/hon kan få det som en slags gåva. Är det inte därför som så många spelar på tips och köper lotter? Man hoppas på en storvinst!

I linje med detta tackar man heller inte nej till en rejäl löneförhöjning eller längre semester, sänkta skatter eller lägre boendekostnader.
Pengar kan ki användas för så mycket, de ger handlingsfrihet.

LIKADANT FUNGERAR DET för invandrare. Möjligheten av tillgång till ekonomiska resurser, att få pengar att förfoga över, framstår som lockande.

Egentligen är ju detta så självklart, att det är löjligt att påtala det. Men i dagens politiskt korrekta Sverige är det nödvändigt!

I vårt språk ersattes ordet "utlänning" först med "invandrare", sedan har det blivit till "flykting". Varje utlänning som vill komma till Sverige klassas i massmedia som "flykting" - redan innan en eventuell asylansökan är behandlad, ja även sedan det blivit avslag.

Som hörs på själva ordet är det fråga om personer som flyr undan förföljelse, de har tvingats iväg. Ekonomiska aspekter har inte funnits med i bilden, annat än möjligen som push-effekt.

Någon pull-effekt förutsätts inte finnas, dvs möjligheten att tillgång till nya inkomster skulle kunna utöva en lockelse.

Mina associationer går till traditionell europeisk överklass, där det anses ofint att fråga efter vad saker kostar eller att avslöja vad man själv har i inkomster.

I pk-världen utkristalliseras två typer av människor. Å ena sidan de krassa svenskarna, å andra de helgonlika varelser som kommer utifrån, för att berika vårt land.

I Somalia ligger den genomsnittliga årsinkomsten för en större familj i nivå med vad motsvarande familj skulle kunna få ut i bidrag på mindre en månad, kanske mindre än en vecka. Ett PUT i Sverige betyder garanterad livstidförsörjning, både för en själv och anhöriga, på en standard som ligger ljusår från vad man hade i Somalia.

Ändå ska detta anses vara utan betydelse för beslutet att sätta kurs på Sverige.

 

Den 9 november 2006:

Skillnader

I pk-begreppen "mångfald" och "multikulturellt"samhälle ligger ett erkännande av att olika kulturer existerar. Alla människor är inte - även om de har samma värde - likadana.

Olika kulturer. Det kan betyda olika traditioner och erfarenheter. Olika verklighetsuppfattningar och tankemönster. Olika värderingar.

Det faktum att vissa länder är så outvecklade har samband med dessa skillnader. Fattigdomen har till stor del sin förklaring i kulturmönster.

Vad jag tänker på är främst två områden: dels arabvärlden, dels det svarta Afrika. Där finns i ringa utsträckning den arbetsmoral som varit en förutsättning för t ex Sveriges väg till välfärdsland.

I dessa kulturer ger det ingen särskild status att klara sin försörjning genom egna produktiva arbetsinsatser. Kroppsarbete har låg status.

När människor från dessa kulturer kommer till Sverige har de ofta med sig sina värderingar. Däri ligger en viktig del av förklaringen till att andelen förvärvsarbetande är så mycket lägre bland invandrare från de nämnda områdena.

Men det är inte politiskt korrekt att notera detta faktum.

 

 

Den 8 november 2006:

Arbetsmoral

Arbetsmoralen har också samband med medvetenhet eller brist på medvetenhet om grundläggande ekonomiska förhållanden. Har man, eller har man inte, klart för sig:

a) att utan en produktion av varor och tjänster ingen dito konsumtion

b) att för att det ska finnas varor och tjänster krävs människors arbetsinsatser.

I det gamla bondesamhället var detta samband självklart, uppenbart för envar. I dagens mer komplicerade samhälle, översköljt med reklam med vädjanden om att köpa och konsumera, blir det inte lika självklart.

I synnerhet inte om det finns välfärdsinrättningar som tillhandahåller pengar utan att man behöver arbeta. I stort sett lika mycket pengar som man kunde få genom arbete.

Eller att man kan stjäla vad man vill ha, utan märkbara reaktioner från samhället.

Det faktum att en så stor andel av befolkningen i arbetsför ålder inte försörjer sig genom förvärvsarbete tror jag återspeglar en förändrad arbetsmoral.

 

Den 7 november 2006:

Vem vill arbeta?

Ingen vill något hellre än arbeta och göra rätt för sig. Alla vill klara sin försörjning genom eget förvärvsarbete. Det faktum att så många nu är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden - fastän i arbetsför ålder - är ofrivilligt. Orsakerna till detta ligger utanför dem själva. Människor utan arbete mår dåligt.

Så lyder ett axiom i den offentliga svenska debatten. Det fanns en tid, då jag själv tillhörde försvararna av detta.

Nu har jag en mer nyanserad bild. Verkligheten är nog mer sammansatt.

För det första har det betydelse vilken moral man har. Denna är avhängig inom vilken grupp man söker sin bekräftelse. Om det bland de människor man umgås med, för de personer vars bekräftelse man söker, anses skamligt att inte försörja sig själv genom hederligt arbete, om ett sådant leverne ger dåligt anseende - då motverkar detta en parasitär tillvaro.

Är det däremot så att gruppmoralen ser det som aktningsvärt, "häftigt"och förtjänstfullt att slippa kroppsarbete och att fritt kunna disponera sin tid - då uppmuntrar detta till att söka sig en arbetsfri försörjning.

För det andra har den sociala situationen betydelse. Lever man mer eller mindre ensam och har få fritidsintressen, då kan en sysslolös tillvaro, utan de mänskliga kontakter som ett arbete ger, verka påfrestande. För att inte säga upplevas som ett rent helvete.

Om man däremot har ett nätverk av kompisar, som också är fria att disponera sin tid, som har samma värderingar och som gärna umgås med varandra. Om man har trevliga sysselsättningar att fylla ut sin fritid med, eller om man trivs med själva passiviteten - då kan en tillvaro som arbetslös vara att jämföra med högsta vinsten.

Alltså: för vissa människor kan arbetslöshet vara ett önskat alternativ. Alla vill inte arbeta, trots att de är fullt friska.

Frågan är dock: vilket försörjningsansvar ska samhället i dessa fall behöva ta på sig?

 

Den 6 november 2006:

Snösvängen

Sedan kan man ju undra om det finns även andra orsaker än Kamalitänkande, som ligger bakom snösvängens försvinnande.

Mer kostnader för kommunen skulle det ju inte behöva betyda, att ha "gubbar" som på kort varsel rycker ut för att skotta snö - när det ändå finns så många som går sysslolösa hela dagarna, försörjda genom bidrag.

Kan det handla om byråkratisering och regleringar?

• Att skattemyndigheterna måste kopplas in och en större apparat av pappersexercis gå igång?

• Att facket inte tillåter korttidsanställningar, i varje fall inte utan godkänd arbetsklädsel och inspektion av skyddsombud?

Jag bara undrar.

 

Den 5 november 2006:

Snökaos

"VÄRSTA SNÖKAOSET NÅGONSIN". Så löd en rubrik i City den 3/11 -06. Det handlade här inte bara om en journalistisk beskrivning, utan en högst påtaglig verklighet. Snön gjorde verkligen att trafiken stod still i Stockholm - både biltrafiken och kollektivtrafiken. Helt still, timme efter timme. Bilister tvingades gående överge sina bilar. Tågresenärer tvingades övernatta på golvet i Centralstationen.

Hur kunde detta komma sig?

Vinter har vi ju haft varje år i Sverige, alltsedan Gustav Vasa kröntes till konung 1528, och även dessförinnan.

Med industrialisering utvecklades kommunikationerna, men dessa har kunnat hållas igång åtminstone hjälpligt. Vi har haft en i stort sett fungerande snö- och isröjning. Det fanns ett begrepp för detta: "snösvängen".

Hur förklara att vintern denna gång ledde till ett sådant kaos?

Något säger mig att en viktig del av förklaringen kan ligga i det synsätt som Masoud Kamali givit uttryck för. Dvs: människor ska inte behöva ta arbeten som samhället har behov av. De ska inte behöva ägna sig åt annat än vad de redan kan, inte annat än vad de själva helst vill syssla med.

Mycket har betonats hur välutbildade många invandrare är. Detta stämmer kanske, om man ser till deras formella betyg från sina hemländer. Men sant är också att bland invandrare från utomeuropeiska länder är de helt outbildade överrepresenterade.

Om man kan valla getter eller driva kameler, då ger det inga särskilda förutsättningar att skotta snö eller knacka is. Det är å andra sidan färdigheter som man bör kunna förvärva.

Om viljan finns.

 

Den 4 november 2006:

Tänk om...

"SL-förare våldförde sig på flicka i buss". Så löd en förstasidesrubrik i Metro den 31/10 -06.

Just detta var ovanligt udda och extremt, men emellanåt kan bussförare förekomma i media, negativa sammanhang. Antag att detta skulle inträffa påtagligt oftare än vad som faktiskt är fallet:

Ska man som bussförare då kunna klaga över den publicitet som då skulle följa, med hänvisning till att man känner sig ha fått dåligt rykte och av detta mår dåligt?

Skulle man då kunna tolka in en "förarfientlighet"?

Eller rentav börja tala om en "trafikofobi"?

Naturligtvis inte. Det inser envar utan svårighet, att det vore orimligt. Om bussförare skulle förekomma ofta som skyldiga till felaktiga beteenden, då kan ansvaret för detta inte förläggas utanför dem själva. Nej, då är det något som förarna själva måste ta itu med, som kollektiv.

På motsvarande sätt måste det vara med våldsbrottsligheten och de svenskfientliga attityderna bland unga invandrare i Landskrona.

 

Den 3 november 2006:

Massmedias funktion

Massmedias funktion är inte bara att informera eller desinformera, ge plats för debatt eller strypa debatt. Dess funktion kan också vara att skandalisera och bestraffa.

Detta behöver inte begränsa sig till individer och organisationer, det kan gälla hela samhällen. Ett exempel på detta är Sjöbo kommun i Skåne, som efter folkomröstningen där 1987 blivit grundligt svartmålad.

Många av kommunens invånare har därigenom blivit angelägna om att "tvätta bort" den negativa stämpeln på Sjöbo. Så långt har detta gått att till och med Sverigedemokraternas lokalavdelning i Sjöbo sagt ja till s.k. flyktingmottagning - i uttryckligt syfte att visa sig inte vara "flyktingfientliga".

Nu tar sig media an Landskrona. I Expressen skrev först PM Nilsson om skåningar i allmänhet som "fega kräk". Därefter gjorde hans tidningen en "granskande artikelserie " om Landskrona. Dess slutsats blev att det egentligen inte fanns någon grund för landskronaborna att rösta på Sverigedemokraterna. Brottsligheten hade i själva verket minskat, och var - det kunde Expressen slå fast - inget problem i Landskrona. SD-framgången berodde bara på att det spridits skvaller.

Radions"Vår Grundade Mening" såg heller inget problem i att en del landskronabor blivit misshandlade. Däremot såg radioprogrammet ett problem i att några unga invandrare uppgav sig må dåligt av att invandrare som grupp fått sämre anseende genom att detta gatuvåld uppmärksammats i lokaltidningen.

Uppenbarligen siktar massmedia nu in sig på valet 2010. Tills dess ska landskronaborna ha fått lära sig att rösta på ett klokare sätt.

 

Den 2 november 2006:

Dubbelt förtryck

För att avrunda temat "våldtäkter".

I Västerås förekom ju även uppdiktade historier om sådana övergrepp. Så här skriver Metrokolumnisten Camilla Bergman den 30/10 -06, under rubriken "Lögn, våldtäkt och dubbelt svek":

"Att ljuga om en våldtäkt är ett dubbelt svek. Du sviker den människa som du påstår har begått våldtäkten. Men du sviker också alla de kvinnor som varje år blir verkliga offer för riktiga våldtäkter. Deras trovärdighet blir lättare att ifrågasätta för varje uppdiktad våldtäkt som publiceras i medierna. Deras åtal löper större risk att avskrivas i brist på bevis då 'ord står mot ord'."

Man kan ju inte annat än instämma.

Jag kommer också att tänka på en annan variant av att svika sig själva och de sina. Tidningen "Sverige i Centrum" - SVIC - tog ju särskilt upp kvinnovåldet, både i nummer 2/05 och nummer 2/06 .

Den erfarenhet som vi fick göra vid utdelandet av SVIC var dock att särskilt en grupp satte i näsan i vädret och skyndade förbi. Eller fick en tidning och vände och lämnade tillbaka tidningsexemplaret, för att ge eftertryck åt sin politiska "rumsrenhet". Det var unga eller medelålders kvinnor.

Förvisso beklämmande!

En manifestation av inte bara politisk korrekthet, utan samtidigt det dubbla förtryck som dessa kvinnor är offer för.

 

Den 1 november 2006:

Villkorat uppehållstillstånd

Män från muslimska länder bör inte ges uppehållstillstånd i Sverige utan att först på något sätt ha deklarerat sin acceptans av grundläggande värderingar om demokrati och jämställdhet.

Detta skulle kunna ske antingen genom en frågeenkät - där beslut om eventuellt uppehållstillstånd blir avhängigt de avgivna svaren - eller genom att man undertecknar en förpliktande deklaration.

En sådan deklaration skulle kunna lyda exempelvis så här:

"Med ett uppehållstillstånd i Sverige underkastar jag mig svensk lag.

Jag accepterar utan reservationer att alla människor - män som kvinnor - har samma värde och rättigheter.

I Sverige äger kvinnor rätt att själva välja sin partner. De äger rätt att skilja sig och att gifta om sig. Jag tar avstånd från det synsättet att kvinnor är mäns egendom."

Vid brott med de löften man avgivit med undertecknande av deklarationen skulle uppehållstillståndet hävas och omedelbar utvisning ske.

Det är nykomlingarna som ska anpassa sig.