Juli 2006
Juli 2006
Kontaktannonser kan vara fascinerande, ur pk-synpunkt. Det finns många exempel på att den sökande uttryckligen framhåller hur "nationalitet saknar betydelse". Det finns också exempel på att han/hon vill ha en partner från t ex Asien. Vad är tillåtet att skriva i en kontaktannons, och vad är det inte? Mitt intryck är, om man hårddrar, att följande är tillåtet: 1. Vit söker svart 2. Vit söker gul. 3. Svart söker vit 4. Svart söker gul 5. Gul söker vit 6. Gul söker svart. Tillåtet är också: 7. Svart söker svart 8. Gul söker gul. Ej tillåtet är: 9. Vit söker vit. Detta senare uppfattas som rasistiskt. Två grundregler kan urskiljas: A. Allt som befrämjar blandade förhållanden är politiskt korrekt. B. Icke-blandade förhållanden är också OK, så länge det inte rör sig om vita.
Historien med den kritiserade bostadsannonsen väcker många frågor. Vänder sig Centrum mot rasism bara mot att ett offentligt uttryckt önskemål om en viss typ av bostadsområde, eller gäller kritiken redan det aktiva sökandet efter bostad i just ett område med låg frekvens av kriminalitet? Sådant sökande kan ju pågå mer eller mindre i smyg. Det blir kanske svårt att påvisa. Ett kriterium kan vara att se var mäniskor faktiskt lyckats skaffa sig bostäder. Men då lär många välbeställda redaktörer och journalister själva "sitta löst". EN ANNAN FRÅGA utifrån CMR:s annonskritik blir: hur förhålla sig till kontaktannonser? Där flödar ju av diskriminerande formuleringar! Exempelvis: "60-årig man söker bekantskap med kvinna i 30-årsåldern, med intresse för skogspromenader." • Klart åldersrasistiskt! Hur ska detta uppfattas av alla de kvinnor som passerat 40? • Och kränkande! Hur känner sig den kvinna som kanske har svårt att röra sig, eller överhuvudtaget saknar intresse för skog och motion? • För att inte säga homofobiskt! Annonsen exkluderar ju de många män som gillar män. Eller - för att återknyta till förbudet mot önskemål om bostadsområde med låg kriminalitet - ur en verklig kontaktannons i Mitt i Haninge den 25/7: "Hej! Jag är en kvinna på 32 år ...Söker dig, en snäll, ärlig 35-45-årig man." Varför är CMR så tyst beträffande alla kontaktannonser?
Centrum mot rasism har åter fått tillfälle att via hur oundgänglig denna skattefinansierade organisation är. I Expressen den 28/7 lyder en rubrik: "CENTRUM MOT RASISM RASAR MOT BOSTADSANNONS". Det handlar om en annons i Kristianstadsbladet. En privatperson sökte bostad "i ett område fritt från mångkultur och kriminalitet". Ingen läsare har protesterat, något som annars inte brukar dröja länge när något kontroversiellt har publicerats. Men CMR fanns där med sitt vakande öga. Redaktören beklagar och skyller på semestertider. Så här långt skulle man ju kunna tro att problemet mot formuleringen var kopplingen mellan mångkultur och kriminalitet. Att man ansåg att det rör sig om två skilda fenomen, som inte ska blandas samman. Men redaktörens åsikter går längre, enligt Expressen: "Han anser inte att en privatperson ska få ange om man vill bo i ett område där få personer har invandrarbakgrund eller där kriminaliteten är låg." Med andra ord skulle det inte heller vara tillåtet att i en annons bara ange att man söker bostad i ett område med låg kriminalitet. Hur ska detta tolkas? • Menar redaktören att kriminella då skulle kunna känna sig kränkta? • Eller menar han, som en självklarhet, att det faktiskt finns ett samband mellan mångkultur och kriminalitet?
"CHILELIGOR PÄ VÄG MOT STOCKHOLM". Så löd en rubrik i Metro den 21/7. Enligt tidningen handlar det om en "stöldliga med flera hundra chilenare". Ur Metroartikeln: "Sydamerikanska inbrottsligor har under flera år opererat i Stockholmsområdet, främst i söderort." "Polisen talar om ett välorganiserat nätverk som leds enligt 'löpandebandsprincipen'. - Så fort någon grips skickas nya hit,.." "De bor hos landsmän och får tillgång till bilar för att åka runt och göra inbrott, begå fickstölder och stjäla i affärer,.." Således finns ett samband mellan den invandring som Sverige haft och dessa yrkeskriminella. Chilenarna här erbjuder en bas. Så kan det gå. Det började ju ett helt annat sätt, med militärkuppen i Chile 1973. De chilenare som kom till Sverige i anslutning till denna och det upptrappade förtrycket i Chile i mitten av 70-talet var verkliga flyktingar. pga sina politiska verksamhet måste de fly för sina liv. Att de med kriminell verksamhet skulle "tacka" det land som gav dem en fristad var knappast aktuellt. Under 1980-talet kom sedan två nya vågor av asylsökande från Chile. Denna gång var det fråga om personer som av ekonomiska skäl ville lämna Chile. Det hela skedde välorganiserat, i Valparaiso fanns resebyråer med Sverige som specialitet. Verksamheten gav nöjda kunder. Just 1989 var ett toppår beträffande invandringen - dittills rekord, med 45.000 PUT. Detta förklarades inte minst genom det snabbt ökade antalet asylsökande från Chile. Samtidigt som Chile åter började demokratiseras och många politiska chileflyktingar börjat återvända, ökade antalet nya "flyktingar" därifrån till Sverige. Förvisso var det något som inte stämde!
Stockholm City fortsätter sitt tema kring eritreaner och polisen. Den 21/7 får läsarna veta att eritreaner känner sig "rädda" pga av polisbefälets yttrande om berikning.
Av den nya City-artikeln framgår också att inte bara enskilda eritreaner nu deltar i polisdrevet: "Flera eritreanska föreningar kräver att Norrmalmspolisen ber om ursäkt för sitt kränkande uttalande..." På nätet har man lagt ut ett upprop som undertecknats av över 200 personer. Min reflexion blir ju denna: hur mycket statsbidrag uppbär dessa eritreanska föreningar. Är det till denna typ av hets våra skattemedel skall gå? Med kännedom hur det fungerat på "Öppna kanalen" vet jag hur man kan anse att varje ekonomisk överföring till invandrare med automatik förutsätts gagna "integration". Där fanns - då BGF år 2001 förgäves försökte få sända TV-program - inte mindre än fyra olika eritreanska föreningar med egna sändningar. Åtminstone ett av dessa program fylldes av filmer från fronten, i kriget med Etiopien. Utan översättning. Tydligen var det fråga om officiell statspropaganda från Eritrea. Om detta använde de politiskt korrekta begreppet "Integrations-TV".
Så här skriver Sören Espersen, talesman för Dansk Folkeparti, denna vecka i Berlingske Tidende: "Palæstinensere og libanesere strømmede i 80erne og 90erne fra Libanon til Danmark - på flugt fra borgerkrigen. Her fik de beskyttelse - og for de flestes vedkommende også statsborgerskab. Nu er de så på flugt igen. Og turen går samme vej som den gang: fra Libanon til Danmark!Er jeg mon den eneste i landet, for hvem dette faktum forekommer bemærkelsesværdigt? Er jeg mon den eneste journalist, der i de seneste dage - med sund journalistisk nysgerrighed - har undret sig over, at anslået 10.000 af disse nye danskere slet ikke er i Danmark, men derimod i det land, de eller deres forældre flygtede fra? Og er jeg den eneste journalist, der har fået mails, telefonopringninger og breve fra folk, der har tænkt den kætterske tanke, at mange af disse igen-igen-flygtninge kunne tænkes at overtræde lovgivningen ved at hæve overførselsindkomster? Jeg kan godt forstå, at folk tænker sådan - ikke mindst når det er et faktum, at af de 22.000 indvandrere og efterkommere med libanesisk baggrund, der er registreret i Danmark, er kun 38 procent af mændene i arbejde, og kun 15 procent af kvinderne (kilde: Integrationsministeriets Årbog om udlændinge 2005)." Alltså: bara 15-38% av invandrarna med libanesisk bakgrund i Danmark försörjer sig genom eget arbete. Är det annorlunda beträffande de "svenskar" som - till en kostnad överstigande 100 miljoner kronor - nu evakueras från Libanon? Den politiskt korrekta argumenteringen beträffande den höga arbetslösheten och låga förvärvsfrekvensen bland många invandrargrupper är att den beror på diskriminering. De vill egentligen inget hellre än ha ett arbete att gå till, men förhindras av det svenska samhällets raffinerade strukturella mekanismer. Men antag att dessa "svenskar" verkligen hade haft reguljära arbeten att sköta. Då skulle det inte ha funnits så många för UD att nu evakuera.
En sommarpratare i radions P1 berättade för någon vecka sedan att Sverige under det kalla kriget hade ett intimt militärt samarbete med USA. Amerikansk militär personal rörde sig s.a.s. som barn i huset i vårt land. Denna de facto-allians med USA kände Sovjetunionen till, det vara bara svenska folket som hölls ovetande. Vår politiska företrädare ljög konsekvent för oss. Som en följd av detta sommarprat följde senare ett debattinslag i radion. De båda tidigare statsministrarna Carl Bildt (m) och Ola Ullsten (fp) sade samma sak: detta USA-samarbete och ljugande för folket var nödvändigt och naturligt - inga konstigheter. Egentligen heller ingen nyhet. På telefonlinjen fanns även IB-avslöjaren Jan Guillou, som skrockande konstaterande att i denna fråga var han helt överens med Bildt och Ullsten. Jag undrar ändå. Är det verkligen problemfritt om lögnen blir så institutionaliserad? Om politiker får för vana att blåljuga, vilken inverkan får detta på politiken? Om medborgarna lär sig att politiker brukar ljuga, vilken inverkan får detta på förtroendet för dem? För övrigt har vi senare kunna skönja återverkningar av amerikanarnas vana att göra som de vill på svenskt territorium. Detta kunde noteras när några terroristmisstänkta egyptier skulle förpassas ur Sverige. En koppling förefaller även finnas till sänkningen av fartyget Estonia 1994, som tog 852 människoliv. Den officiella förklaringen till förlisningen har från början varit en alltför hög hastighet i hård sjö, som gjorde att bogvisiret lossnade. Tidigt hopades dock frågetecknen: det snabba sjunkförloppet, störningar av nödsignaler och inofficiella militära dykningar efteråt i kombination med skador på skrovet som inte skulle finnas där. En helt annan teori fördes fram: Estonia sänktes. Motivet skulle vara att fartyget transporterade avancerad rysk krigsmaterial. En typ av transporter som skulle ha pågått under en längre tid. För att få fram sanningen, eller om inte annat avliva felaktiga rykten och obefogade misstankar, borde myndigheterna naturligtvis har gjort allt för att bidraga till en öppen granskning och redovisning. Så skedde dock inte. Både den avgående statsministern (Carl Bildt) och den tillträdande (Ingvar Carlsson) avgav visserligen först löften om en bärgning, men detta löfte övergavs snart. Tidskriften DSM: ”För att få stöd för detta helt om tillsattes Etiska rådet med genomgående ‘pålitliga’ - bl a dåvarande domprosten Caroline Krook. ... Etiska rådet kom i expressfart fram till rekommendationen att inte bärga... de som skulle utföra bärgningsarbetet kunde förväntas uppleva arbetet som ‘traumatiskt’.” Den svenska regeringen har därefter ägnat sig åt att mörklägga: • i december -94 beslöts att Estonia inte skulle bärgas. Inte heller skulle kropparna tas upp. • i februari -95 tecknades ett avtal om “gravfrid”, dvs ingen skulle få närma sig vraket. • i mars beslöts att vraket skulle täckas över, ett arbete som påbörjades men sedan avbröts. • i december -97 lämnades en slutrapport från den haverikommission som tillsatts. Dess resultat underkändes av oberoende expertis. Krav på en ny utredning fördes sedan fram, gång på gång. Den svenska regeringen vägrade. Den tyska journalisten Jutta Rabe organiserade dykningar vid vraket, för att få fram sanningen. För detta blev hon efterlyst av svensk polis. Mona Sahlin, ansvarig minister, lät hotfull i TV: Rabe arresteras om hon satte sin fot på svensk mark. Teorin om att Estonia fraktade krigsmaterial är nu bekräftad. Den svenska regeringen skulle dock inte ha vetat om detta! TV4, på sin webbsida i juni 2006: “När Estonia gick till botten hade militärtransporterna över Östersjön pågått i 30 månader, enligt den hemliga överenskommelsen mellan tullen och försvaret. En kopia av avtalet gick till regeringskansliet - men försvann.” Mona Sahlin anser sig “förd bakom ljuset”.
Hörde just att evakueringen av de många "svenskarna" i Libanon kommer att kosta mer än de 50 miljoner som man först räknade med. En av många invandringskostnader som Lars Jansson inte fick med i sina kalkyler. Det är inte alltid lätt att veta vad som ska räknas till invandringskostnad. Jag kommer att tänka på en incident i en livsmedelsbutik i Västerhaninge centrum för drygt en månad sedan. Jag stod själv längst bak i kön vid kassan då en flicka i övre tonåren kom fram till kassörskan, desperat, hejdlöst gråtande. Hennes lilla hund, som hon lämnat utanför, var försvunnen. Kassörskan hade noterat att några grabbar varit inne och handlat något och sedan suttit på soffan utanför. Nu fanns de inte längre där. Var det de som stulit hunden? I så fall: varför? Vad skulle de i så fall med en småhund till? Senare, den 3 juli, läste jag i Stockholm City om hur alltfler kriminella använder kamphundar som skydd och vapen. Tidningen har talat med en verksamhetschef på Hundstallet: "Hon menar också att små hundar stjäls och används för att träna upp kamphundar, men det är svårt att bevisa eftersom dessa hundar sällan återfinns." Låg detta bakom flickans starka reaktion? Hade hon genast insett att hon inte bara aldrig mer skulle få se sin lilla hund, utan också att den med hög sannolikhet stulits för att tjäna som "sparring" åt kamphundar? En annan aktuell tidningsartikel handlade om att många bilar på sistone eldats upp i Stockholmsregionen. Enligt tidningen får man sällan eller aldrig klarhet om vilka som legat bakom dåden. Det verkar följa ett mönster från Frankrike. Där sker bilbrännandet mest i invandrartäta områden. Brinner gör också skolor. SvD skrev om detta den 25 juni: "Antalet skolbränder i landet ökar dramatiskt och kostade förra året omkring 300 miljoner kronor."
Läser i DN den 17/7: "MISSTÄNKTA BROTTSLINGAR GÅR FRIA - Problem med delgivning gör att brotten hinner preskriberas." Problemet var aktuellt redan för tre år sedan. Justitieminister Bodström lovade åtgärder, men inget har hänt. Under år 2005 blev nära 8.000 tingsrättsförhandlingar inställda pga polisens bristande delgivning. I Stockholms län misslyckades förra året 18% av alla delgivningar. Delgivning innebär att en handling skickas till den som söks och att det finns bevis för att denne mottagit handlingen. Många brottslingar sätter uppenbarligen i system att göra sig oanträffbara, tex genom att uppge falska adresser eller försvinna utomlands en tid. Kan de hålla sig borta tillräckligt länge hinner brottet under tiden preskriberas. Detta får mig att tänka på vad som framkommit genom Israels krigande mot Libanon. Där nere finns ett antal tusen "svenskar". Uppenbarligen är den helt övervägande delen av dessa födda i området, eller har sina rötter där. På motsvarande reser andra invandrargrupper i hög utsträckning till hemlandet - Iran, Turkiet, osv - och stannar där under en tid av året. Där har de släktingar och bekanta, kanske har de även tillgång till en egen lägenhet. Eftersändning av svenska bidrag lär inte erbjuda några större problem. Nu tvingas de fly för sina liv. Jag hörde just en ung man uttala sig TV-rutan. Han klagade över bristande bekvämlighet vid transporten. Det luktade illa på det norska fartyg som tog "svenskarna" till Cypern. 50 miljoner lär evakuering kosta svenska skattebetalare. Det kan fogas till raden av kostnader, relaterade till invandringen.
Mona Sahlin bytte ju ut forskaren Anders Westholm som integrationsutredare, mot Massoud Kamali. Dennes merit är att han förmår se något som vi svenskar inte förmår se, nämligen den strukturella diskrimineringen av invandrare. Ofta är denna diskriminering omedveten, så om vi svenskar inte kan se den blir detta snarast en bekräftelse på hur allvarligt läget är. Kamalis utredning har blivit till en del av den statliga och av skattebetalarna finansierade propagandan i sammanhanget. En av utgångspunkterna för denna propaganda är att om det under kort tid kommit en miljon utlänningar till Sverige (under 25-årsperioden 1980-2005 beviljades 929.000 PUT), då är det anmärkningsvärt och oacceptabelt om inte dessa omedelbart finns representerade på alla nivåer i samhället i proportion till sitt antal. Men gör tankeexperimentet att 1 miljon européer plötsligt flyttade till Japan. Skulle vi då finna det konstigt om det tog tid för dessa att arbeta sig in i det japanska samhället? Skulle vi finna det konstigt om det efter tio år ännu inte fanns någon europeisk som minister, parlamentsledamot eller TV-journalist? Och antag att bland dessa européer en del skulle utmärka sig genom att råna och misshandla japaner, våldta och kränka japanskor. Skulle vi då förundras om detta riskerade ge européer i allmänhet ett dåligt rykte bland japaner? Skulle vi då rikta vår vrede, inte mot dessa personer som förstörde, utan mot de japaner som inte okritiskt accepterade de våldsbenägna européernas framfart? Skulle vi anmäla det japanska polisbefäl, som i samtal med en journalist lär förstå att han inte helt gillade vad som pågick?
Stockholm City fortsätter sin jakt på polisen. Den 14/7 lyfter man fram att en eritrean - Henok Alem, "tre gånger svensk mästare i sin viktklass i boxning" - gjort en anmälan om "hets mot folkgrupp" mot det polisbefäl som i samtal med en journalist låtit förstå att han inte betraktade all invandring som berikande.
Vad vi här ser prov på är ett återkommande mönster, där massmedia och enskilda invandrare samspelar i drev mot enskilda svenskar, för att skapa "rättning i leden". Som en bieffekt får invandrare lära sig att agera som "prinsessor på ärten". Raka motsatsen till integration! Ett angränsande exempel är America Vera-Zavalas hets mot svenska invandringskritiker. Det här utgör exempel på en typ av kostnad för den förda invandringspolitiken. Vid sidan av de rent ekonomiska kostnaderna och vid sidan av den försämrade fysiska tryggheten får vi vad jag vill klassa som ett angrepp på demokratin. Vi svenskar ska inte ha rätt att känna vad vi känner och att reagera på en samhällsutveckling som så uppenbart går åt fel håll.
America Vera-Zavala -"författare, aktivist, vänsterpartist" - fick den 12 juli in en artikel i Aftonbladet: "VILKEN SKAM FÖR ALMEDALSVECKAN" Det var en kritik mot andra politiker, i två led: A. Företrädarna för de sju riksdagspartierna tog inte tillfället att gemensamt manifestera mot Sverigedemokraterna. Detta borde de ha gjort. B. Sverigedemokraterna är "rasister". De "hetsar" mot invandrare. Vera-Zavala skriver: "De är rasister, homofober, de predikar hat och utsätter människor för hets. Hetsen pågår under torgmötena. Och efteråt. De är en säkerhetsrisk. De skrämmer människor." Vad lägger Vera- Zavala här in i begreppet "hets"? Tydligen redan att peka på negativa konsekvenser av den förda invandringspolitiken och att förespråka en förändring av denna politik. För något annat är det inte som Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Men vad hon med sitt språkbruk och denna typ av angrepp manar fram är en bild där SD:are ägnar sig åt att förfölja individer och mana till våld. Inget kan ju vara mer fjärran från verkligheten. En av SD:s främsta riksdagskandidater är Anna Hagwall, själv invandrad till Sverige från Ungern. Hon är en av flera invandrare inom SD:s led. Dessutom finns ett antal lagar, bl.a. en om "Hets mot folkgrupp". Skulle SD vara ens i närheten av vad Vera-Zavala påstår, då skulle åtalen inte låta vänta på sig. Nej, den som verkligen hetsar är America Vera-Zavala! Vad hon i praktiken arbetar för är att beröva oss svenskar elementära demokratiska rättigheter. Mer än en gång har hon och hennes gelikar varit inblandade i mötesstörningar. Det hela får en allvarlig bakgrund i att sverigedemokrater varit utsatta för otäcka våldsdåd ett stort antal gånger. Vid ett färskt sådant överfall blev Emma Westergren närapå gasad till döds. Men massmedia gör ingen affär av sådant. Istället driver man en kålsuparteori och ger förövarna hederstiteln "antifascister". Och man ger dem utrymme i spalterna... Hur höga är oddsen att Sverigedemokraterna tillåts svara på detta angrepp i Aftonbladet? Till sist. America Vera-Zavala påstår att Sverigedemokraterna "skrämmer människor". Där har hon nog rätt. Genom den skeva bild av partiet som förmedlas av massmedia - senast genom denna AB-artikel - uppnås en skrämseleffekt.
"Stockholm City" följde igår upp sin tidigare artikel på temat "hån mot invandrare". Länspolismästare Leif Jennekvist får så att säga "vandra till Canossa". I en bildtext förklarar han sig "bestört".
Artikeln inleds: "Polisens kränkningar av eritreaner blir ett fall för åklagaren. Efter Citys avslöjande i går har polisen anmält sitt eget agerande. - Man kan anta att ett brott har begåtts", säger vikarierande länspolismästare Leif Jennekvist." "Ledningen för Stockholmspolisen ser mycket allvarligt på det inträffade". Cityartiklarna ligger väl i linje med direktiv från statsledningen. Redan 1997 förklarade ministerPierre Schori i riksdagen att "främlingsfientligheten ska jagas och kriminaliseras". För City uttalar sig även polisen Michael Lundh: "- Min erfarenhet är att det här är väldigt vanligt. Fördomarna är utbredda,.." Underligt vore väl om det inte var vanligt att poliser, som dagligen konfronteras med verkligheten, tar intryck av denna verklighet - i den bemärkelsen att de reagerar mot i hur hög utsträckning som brottsligheten i Sverige är relaterad till invandringen. Det kritiserade polisbefälet hade på sätt och vis bara gjort ett självklart vardagligt konstaterande: medan makthavarna mässar om att vi ska känna oss "berikade" genom invandringen är verkligheten en annan. Den oproportionerliga reaktionen på polisen uttalande är naturligtvis ägnad att skapa förvirring och osäkerhet bland poliser. Vad var så fel och så orimligt i vad deras kollega hade sagt? Deras egna erfarenheter och sunda förnuft får här underkänt Just osäkerhet är en viktig härskarteknik. För att vara "på den säkra sidan" vet poliser fortsättningsvis att de måste ligga väldigt, väldigt lågt, så fort det handlar om invandrare. Och det är viktigt att få just poliser att hålla tyst, en yrkesgrupp som har denna närkontakt med verkligheten. Sedan finns även andra grupper, exempelvis socialsekreterare, där tystnadsplikten blir viktig. Utöver denna skrämselfunktion förmedlar Cityartiklarna ett annat budskap: vi ska vänja oss vid en verklighet där våldsbrottsligheten ökar och den fysiska otryggheten är omfattande. Vi har inte tillstånd att reagera mot den. Som Laila Freivalds förklarade redan 1995: "Vi lever nu i ett mångkulturellt samhälle, och det ska vi vara glada för!"
"POLISENS HÅN MOT INVANDRARE". Så löd en svart rubrik på Stockholm Citys löpsedel den 10 juli. I artikelrubriken hade det hela reducerats till att gälla bara en viss invandrargrupp "Polisens hån mot eritreaner". I artikeltexten reducerades det inträffade ytterligare, uppenbarligen gäller det bara en del personer inom denna invandrargrupp: "Nu kränker Norrmalmspolisen personer födda i Eritrea". Artikeln har en stor bild på en ung kvinna från Eritrea. Bildtext: "'Det är för jävligt' säger Freweyni 'Efti' Teclehaimanot om befälets uttalande."
Vad hade hänt? "Hånet" i sammanhanget var att ett stationsbefäl, vid uppringning från en City-reporter, svarat "...var det sex personer från Eritrea. Du vet, såna som kommer och berikar vårt mångkulturella land. De slogs inbördes". Det hela gällde alltså ett antal eritreaner som ställt till med ett slagsmål. Polisbefälets omdöme var kanske mindre lyckat, men förståeligt med bakgrund av att en så stor andel av de ingripanden polisen tvingas göra är relaterade till personer med utländsk bakgrund. Framförallt gör City bisak till huvudsak och tappar bort det egentliga problemet. Det egentliga problemet är att vi har all denna importerade våldsbrottslighet, som göra våra gator otrygga. Detta att göra bisak till huvudsak känns bekant. Ett annat exempel var när några ungdomar i Uppsala rånat och brutalt misshandlat en kyrkokör. I polisens efterlysning, på polisradion, användes det pregnanata signalementet "blåneger" - ändamålsenigt om det gällde att snabbt få fast förövarna. Stor skandal! Inte att detta brott begåtts inne i en kyrka, utan att polisen använt detta ord. Jag kommer att tänka på ett möte som Blågula frågor hade på Östermalmstorg sommaren 2002. Fredrik Malm (numera liberal ungdomsordförande) greppade mikrofonen och arbetade upp sig i extas av upprördhet över en BGF-kommentar på internet kring detta, där det förbjudna ordet återfanns. Bekant känns också extrapoleringen eller generaliseringen. När argumenten inte räcker till måste man läsa in något mycket mer i vad en meningsmotståndare sagt. Påstår t ex jag att invandrare är överrepresenterade i bidragsberoende så försöker man få det till att jag påstått att alla, eller de flesta, invandrare lever på bidrag. Ett annat återkommande grepp i nyhetsförmedlingen representeras av DN:s "Bråk-uppstod"-artikel från 1997. Det senaste exemplet var från Almedelan i år. Några sverigedemokrater var där och delade ut flygblad, men även AFA fanns på plats - för att i vanlig ordning "störa" SD:s verksamhet. TV-bilder visade hur två unga flickor skrek hysteriskt. I en tidningsartikel fick de beklaga sig: sverigedmokraterna hade varit "våldsamma" mot dem. Vad de i verkligheten gjort var att hålla i sina flygbladsbuntar, när AFA-iterna försökte slå buntarna ur deras händer. Gör tankeexperimentet att några socialdemokrater delat ut flygblad och att några SD:are slagit dem ur deras händer. Hur skulle det ha beskrivits av våra dagstidningar? I och för sig ett helt hypotetiskt exempel, eftersom Sverigedemokraterna inte arbetar på det viset.
Min idé om politiker i en demokrati är att de inte ska vara så renodlat representativa för sina väljares åsikter att de alltid tycker som majoriteten i den senaste opinionsmätningen. De ska vara representativa i den bemärkelsen att de försöker ta tillvara sina väljares intressen, men de ska höja sig över sina väljares nivå beträffande kunskaper och politiska insikter. I deras uppdrag ligger att försöka verka folkbildande: att se samband och säga sanningar, även obehagliga sådana. Vad vi fått är raka motsatsen. Jag tänker i första hand på Centerledaren Maud Olofsson - "glada Maud" - men även på KD:s Göran Hägglund. Det är så uppenbart hur de kämpar för att få några sekunder i TV-rutan, för att därvid ge ett trevligt och positivt intryck. För att lyckas med detta gäller det att ha någon klatschig replik eller slogan redo. I en pratbubbla ska det politiska budskapet kunna fångas. • Nu senast i Almedalen levererades således ett centerbudskap om mer "öppenhet".
Ord har ju sina valörer. "Öppen" låter bättre än "sluten". Ser man till verkligheten kan det dock bli tvärtom. I viss bemärkelse är det just mer slutenhet som krävs, för att skapa att bättre liv för människor i vårt land. Under de senaste åren har vår landsbyggd blivit allt otryggare. En serie rån och våldsdåd har drabbat lantbrukare, i flera fall med dödlig utgång. Listan på drabbade orter blir lång: Traryd, Tingsryd, Sibbhult, Urshult, Gislaved, mm. Förövarna har, möjligen med något undantag, varit utlänningar. Dessa våldsbrott möjliggörs genom minskad gränskontroll för resande från Östeuropa. Det underlättas av asylinstitutionen, som ofta erbjuder en bas för brottsturnéer. Skulle Centern vilja värna böndernas intressen, då skulle partiet tvärtom arbeta för en mer effektiv gränskontroll och ett slut på asylmissbruket. • Vidare pläderar Maud Olofsson för mer arbetskraftsinvandring. Också detta kan låta positivt: det är väl bra med människor som arbetar? Är det kanske inte just arbete som ger välstånd? Men vad avser centerledaren mer konkret? Det kan inte handla om invandring från övriga EU-länder, eftersom det redan är fri rörlighet för arbetskraft inom EU. I första hand måste det handla om människor från andra världsdelar. Men där finns ju redan ett facit. De flesta som invandrat till Sverige från Asien och Afrika har hamnat i någon form av bidragsberoende. Ska inte dessa många människor sättas i arbete innan vi tar in fler från samma områden? Resonemanget "åldrande befolkning" kan låta riktig, men vad gör att inte fler idag arbetar inom t ex äldreomsorgen? Förklaringen ligger mindre i att det saknas personer att anställa än att kommunerna inte har råd att anställa. Kommunernas pengar har gått till annat... I en situation då över en miljon personer i yrkesaktiv ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden, i en situation då massor av svenskar med både yrkeserfarenhet och hög utbildning har svårt att finna arbete - i en sådana situation lanserar Centern ett förslag om ökad arbetskraftsinvandring! • Till sist pratar Maud Olfsson om den svenska skolan. I ett läge av hårdnande internationell konkurrens gäller det ha en skola som gör bra ifrån sig - så långt har centerledaren naturligtvis rätt. Men vad är det som idag gör den svenska skolan så ineffektiv? En faktor är ett klimat av kvävande politisk korrthet. Andra faktorer är att de sämst studiemotiverade i stort utsträckning får ange takten och att arbetsmiljön i skolan är dålig, genom mobbing och störande uppträdande i klassrummen. Värst är det i invandrartäta skolor. Vet inte Maud det? Frågan är om hon är så okunnig på riktigt, eller om hon bara låtsas vara det.
Integrationsverket har beställt en rapport om Sverigedemokraterna, skriven av Ulla Ekström von Essen. Hon framträdde för några veckor sedan i TV-Aktuellt. Hon vill gälla för att vara "forskare", men måste i så fall klassas som en ovanligt köpt sådan. I DN den 6/7 -06 presenterar hon och Rasmus Fleischer från Södertörns högskola rapporten. Något mer partiskt och grovt propagandistiskt är svårt att tänka sig! Rapporten spinner vidare på ett i massmedia etablerat tema, dvs att förknippa SD med nazism. I TV har vi ju gång på gång kunnat se hur inslag som ska handla om SD klippt in bilder från hela andra sammanhang, där nazister manifesterar. Guilt-by-association. I sak är en huvudanklagelse från Essen/Fleischer mot SD denna: "...partiets huvudsakliga strategi (är) att ställa gruppen 'invandrare' mot gruppen 'äldre' i Sverige. Kultureroderande och kostsamma invandrare och integrationsprojekt ställs mot brister i äldrevården och de äldres otrygghet och utsatthet i samhället." Jag vill påstå att ingen behöver ställa olika kostnadskrävande utgifter för samhället mot varandra. De bara står där. Helt av sig själv. Ofrånkomligen är det så att politik och ekonomi måste handla om prioriteringar. Resurserna räcker inte till alla behov. Avvägningar måste ständigt göras, och görs. Betecknande är att Essen/Fleischer inte kan använda ordet "folk" utan att särskilt sätta det inom citationstecken: "Under den manifesta ytan rör sig fortfarande idéer om att olika 'folk' är determinerade att skapa olika sorts kulturer som ges olika värde." Hur ska detta tolkas?! Vad vill de ha sagt? • Menar de och det inte finns olika folk i världen? Inga kineser eller judar, danskar eller svenskar? • Har det aldrig funnits några folk? I annat fall - när upphörde de att finnas? • Menar de att vi svenskar inte har någon egen kultur, som vi har rätt att värna? Längre ned i DN-artikeln skriver de att det är viktigt "att blottlägga den grumliga och antidemokratiska människosyn som partiet har." Vad är en "antidemokratisk människosyn"? I mitt tycke ger Andreas Carlgren, GD för Integrationsverket, prov på en antidemokratisk människosyn när han använder skattemedel för att bekämpa ett visst parti. Politik i en demokrati ska vara något för medborgarna - enskilt och tillsammans - inte för statliga verk!
TV-Rapport hade idag ett inslag om vittnesskydd. En svensk hade reagerat mot att en bil körde på cykelbanan. Detta resulterade i att hans mage skars upp - TV-bilder visade stygnen. Detta vara dock en mindre del av problemet. Värre var rättegången och den efterföljande förföljelsen av mannen och hans fru. Det resulterade i att familjen måste flytta och gå under jorden. TV-inslaget pläderade för bättre vittnesskydd. Inte bara förföljda kvinnor - även förföljda familjer - måste ges möjlighet till ny bostadsort och nya identiteter. Här andades alltså en viss uppgivenhet. Det flesta som ser ett TV-inslag som detta förstår -utan att det uttryckligen behöver sägas - att förföljarna har utländsk bakgrund. Kanske personer som tidigare rubricerats som "flyktingar" av våra massmedia. Bakom denna typ av problem ligger en bedriven politik. Om invandringspolitiken betraktas som given skulle man kunna se det som ett utslag av bristande integration. Vår kriminalpolitik har inte anpassats till en ny situation. Hade så skett skulle samhället nu frihetsberöva och från omvärlden isolera de personer som ägnar sig åt förföljelse av andra människor i Sverige.
Metro den 29/6 rapporterar om hur Vänsterpartiet vill att skolan ska "erbjuda alla flickor utbildning i feministiskt självförsvar från årskurs sju." Nyheten illustreras av tidningen med ett bilduppslag där två modeller får gestalta hur ett sådant självförsvar kan gå till.
Flickan på bilderna har invandrarutseende, mannen är en svensk A-lagare. Detta ingår ju i ett mönster av hjärntvätt. Svenska folket ska bibringas uppfattningen att det överfallsvåld som förekommer mot kvinnor i Sverige främst har svenska män som förövare. Ett annat färskt exempel på denna desinformation är DN-artikeln från slutet av juni, om KD. Där framställs det som att gatuvåldet främst har skinnskallar som förövare. Verkligheten är ju att både när det gäller överfallsvåldstäkter och oprovocerade misshandlar i det offentliga rummet har förövarna i normalfallet någon form av utländsk bakgrund.
|
||||||||||||||||||
