Mer bus och hyss

I City den 28/8 kunde vi läsa följande rubrik: “Trots misshandel, våldtäkt, knarkbrott och koppleri. KRIMINELLA TAXIFÖRARE KAN FORTSÄTTA KÖRA.”

Ur artikeln:

“Över 30 taxiförare har hittills i år blivit av med sin taxilegitimation efter att ha begått allvarliga brott. Men det finns inget sätt att tvinga taxichaufförerna att lämna in legitimationen. Kriminella förare kan därför fortsätta att köra.”

Hur kan det bli så? City förklarar:

“ Länsstyrelsen kräver tillbaka taxilegitimationen från dömda förare. Men det finns inga påföljder eller straff för de som vägrar.

 Varlen Vägverket, länsstyrelsen eller polisen följer upp och ser till att legitimationen verkligen lämnas in.

 Taxibolagen informeras inte när en anställd blir av med taxilegitimationen. Det skulle strida mot personuppgiftslagen. Länsstyrelsen har heller inte uppgifter om var den dömde arbetar.

 Många förare som blir av med taxilegitimationen överklagar beslutet. Processen kan ta ett par år och under tiden behåller föraren taxilegitimationen.”

De kriminalla förarna kan alltså fortsätta köra - med möjlighet att begå ytterligare brott mot kunder.

Eller att “bråka” med kunderna, som Tove Nandorf på DN skulle ha uttryckt saken...

För att inte tala om de aktuella bomberna i Turkiet och Irak - vilka busiga upptåg!

"Bråk" på DN

Ord är för författare och journalister vad hammare är för snickare eller penslar för målare. Verktyg.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig vad Dagens Nyheter lägger in i begreppet “bråk”. Frågan aktualiseras genom åtminstone två konkreta fall.

1.

Den 31 augusti 1997 hade DN en notis med rubrik “Bråk uppstod”.
Vad som faktiskt hade hänt var att fyra unga sverigedemokrater på väg från ett torgmöte överfallits ett 40-tal vänsterhuliganer, beväpnade med tillhyggen. Sverigedemokraterna slogs blodiga och måste uppsöka sjukhus.

Här finns ju två aspekter:

a) Skuldfrågan. DN presenterar en bild av att ingen är särskilt skyldig till det inträffade. Eller att det finns två parter, mellan vilka skulden kan fördelas ungefär lika.

b) Våldets karaktär. “Bråk” antyder att det rörde sig i huvudsak om verbala tillmälen, kombinerat med några ovänliga knuffar.

I själva verket rörde det sig om ett helt oprovocerat överfall och om grovt våld. Uppenbart för envar som vill använda sitt förstånd.

2.

Den 28 augusti 2006 hade DN en helsidesartikel om Sverigedemokraterna, där det läggs partiet till last att man “vill slänga ut invandrare som bråkar”.

Först väljer alltså DN-journalisten - Tove Nandorf - slentrianmässigt det negativt värdeladdade uttrycket “slänga ut” när hon syftar på “utvisa” eller “avvisa”.

Sedan återkommer begreppet “bråk”. I likhet med nio år tidigare ligger här en bagatellisering av det aktuella brottet. I praktiken handlar det ju om grova våldsbrott - brott där det finns offer.

Brottsoffer i Sverige får dagligen erfaraatt redan ett lägenhetsinbrott eller en fickstöld kan riva upp mentala sår. Vid våldsbrott är det, där vederbörande överhuvudtaget överlever, ofta fråga om skador för livet. Och om ett svårt lidande.

För DN väger detta uppenbarligen lätt, jämfört med angelägenheten av att i valtider svartmåla Sverigedemokraterna.

Mord och misshandel, överfallsvåldtäkter och förföljelse - för DN är detta bara att “bråka”!

Vilken utsökt förolämpning och raffinerad kränkning av de 10.000-tals människor i Sverige som varje år utsätts för dessa typer av brott!

Pride

Oavsett vad man i sak kan tycka om homosexualitet - nog är det märkligt med dessa Pridefestivaler och detta HBT-kampanjande!

Jag menar, hur har detta som på en given signal kunnat bli en så viktig fråga? Hur har åsikter som intill nyligen vara ganska udda nu plötsligt kommit att anses som så självklara? Hur kommer det sig att hela etablissemanget ställer sig bakom och ger “full gas”.

Konkret tänker jag på:

• Medverkan av partiledare, biskopar, polischefer mm som talare vid Pridefestivaler.

• Citys löpsedel i början av augusti om den då förestående festivalen.

Alla Stockholmsregionens invånare förutsattes engagera sig i detta evenemang, för några egentligen ganska små grupper.

• Polisers deltagande i manifestationen - iförda uniform.

I vilken annan demonstration skulle uniformerade poliser tilllåtas deltaga, såvida det inte handlade om något rent polisfackligt? Skulle det tillåtas i ett tåg, anordnat av Sverigedemokraterna? Skulle det ens tillåtas vid Första Maj?

Ska inte staten stå neutral mellan olika politiska strömningar? Framförallt: ska inte just den grupp - polisen - som har monopol på våldsanvändning i samhället stå fri i förhållande till olika grupper?

Min undran blir: var har besluten fattats om denna opinionsbearbetning?

Och varför? Vem är dirigenten bakom det hela?

Uppenbart är att det ingår i ett större projekt för norm- och samhällsupplösning.

Påtagligt är hur ensidigt HBT-kraven riktar in sig på svenska kyrkan, och de kristna. På islam ställs inga motsvarande krav, fastän muslimerna nu är så många i Sverige.

Kurt Lundgren har skrivit träffsäkert om detta:

"När kommer till exempel Mona Sahlin, uschekta, uschekta, att ställa följande krav på svenska muslimer och imamer:
 
* Ni skall ha imamer som också är homo- och bisexuella. Ty HBT-frågor skall öppet diskuteras i moskeerna.
 
* Ni skall ha kvinnliga imamer annars drar vi in alla bidrag.
 
* Ni skall viga homosexuella muslimer, män som kvinnor, annars tar vi ifrån er rätten att viga överhuvudtaget.
 
* Ni får inte tvinga på barnen hälsovådliga slöjor och kläder ty det strider mot FN:s barnkonvention.
 
* Ni får inte förbjuda era egna barn att bada tillsammans med andra barn i våra kommunala badhus; ni måste låta era flickor delta i simundervisningen; eljest måste vi koppla in de sociala myndigheterna.
 
Varför är vi så underdånigt fjäskiga, inställsamma - varför ställer inte regeringen samma krav på muslimer som på kristna människor?"

Just det: varför?

Ut ur garderoben?

Nästan samtliga sektioner inom Riksdags7partiet har inför det förestående valet bedyrat att de sätter "HBT-frågorna" högt. Homosexuella, bisexuella och transsexuella ska veta att det nu kan "komma ut ur garderoben". Något som - det kan många intyga - "känns skönt".

Konkret handlar det om att de ska få gifta sig och ha rätt att adoptera barn. Eller att få en insemination fixad.

Frågan är om det inte finns en grupp som här glömts bort. Expressen den 15/8 tog upp ett konkret fall: En kyrkvaktmästare, som haft samlag med en död kvinna, drabbas av ett oförstående samhälles fördömande och repression.

Expressens kommentator skriver: “Nekrofili, att tända sexuellt på döda, är ett av de mest tabubelagda sexuellt avvikande intressen som finns i vårt samhälle.”

Ingen nekrofil vågar framträda i Expressen. Alla gömmer sig s.a.s. fortfarande i sina respektive garderober.

Den nyligen avhållna Pride-festivalen tog på intet sätt upp nekrofilernas situation. Här föreligger tveklöst en diskriminering!

Nekrofiler är en grupp som ännu ej omfattas av den ökade frigjordheten och toleransen i vårt samhälle. Frågan är: ska utvecklingen i riktning mot ökad öppenhet fortsätta, så att skam- och tabubeläggningen av även nekrofili försvinner?

Jag tänker på den politiska radikaliseringen under 1960-talet. Först bildades KFML, sedan tillkom KFMLr.

Får vi snart se HBT-rörelsen på motsvarande sätt kompletteras med en HBTn-rörelse?

Kommer Pride-festivalerna att få konkurrens av en radikalare variant för raserande av gränser, en variant som vill bygga broar mellan de levande och de döda?

Mer prat

En annan exponent för gränslösheten och dumheten är Centerledaren Maud Olofsson. Pratbubblan.

Hon motsätter sig krav på kunskaper i svenska för utlänningar som ska få svenska medborgarskap.

Språkkunskaper är bra, förkunnar Maud, men det behöver inte vara i just svenska.

Är inte en förutsättning för "integration" att människor som bor på samma plats och ska ha med varandra att göra kan kommunicera med varandra? Hur ska invandrare någonsin kunna komma in i vårt samhälle, om de inte kan förstå vad andra säger? Hur ska de kunna få ett erbete?

Vad hjälper det om alla invånare i ett samhälle i och för sig kan ett språk, men att man har varsitt språk?

En förutsättning för en i verkligheten fungerande kommunikation är naturligtvis att man har ett gemensamt språk. Det kan vara svenska eller engelska, esperanto eller swahili.

Om landet är Sverige - där de flesta människor redan kan svenska, där de flesta böcker och dokument finns på svenska och där det som skrivs i tidningar/tidskrifter eller sägs i radio/TV mestadels sker på svenska - talar om inte annat praktiska skäl för att därvid välja just svenska.

Varför skapa problem, där de inte finns?

Som politiker borde Maud Olofssen istället se som sin uppgift att försöka lösa i verkligt föreliggande problem.

Kulturrevolution

Det är en skakande dokumentärserie som gått i TV om maoismens Kina. Under kampanjen "Det stora språnget" ville Mao bara höra goda nyheter - inga obehagliga fakta. Således, när jordbruket inte förmådde prestera i verkligheten, rapporterade de olika folkkommunerna alltmer in luftsiffror. I slutänden dog 38 miljoner människor av svält.

Istället för att lära av dessa förödande misstag gasade Mao bara på, genom den s.k. Kulturrevolutionen. En hysteri piskades upp bland unga aktivister, som såg världen i bara svart och vitt. Antingen var man inne på den rätta vägen, dvs Maos, eller så var man revisionist och ond.

Kyrkor och tempel raserades, böcker brändes och egendom förstördes. Människor förnedrades och mördades. Allt det gamla skulle raseras och på ruinerna av detta skulle ett nytt samhälle spira.

I själva verket ökade bara eländet.

Detta ger mig en del associationer till dagens Sverige. Här genomförs också radikala förändringar. Ett nytt samhälle - det "mångkulturella" - sägs vara här och ett gränslöshetens evangelium predikas:

Det finns inte längre "vi och dom". Inga svenskar, ingen svenska historia, ingen svensk kultur. Inte heller finns det raser eller ärftliga anlag. Ja, frågan är om det ens finns män och kvinnor. Eller sanning och lögn.

Ingen person kan tydligare förknippas med denna gränslöshet än Mona Sahlin (s). Åtskilliga gånger har hon i TV-rutan entusiastiskt proklamerat att "Vi måste våga tänka väldigt nytt".

xFotomontage

Den kinesiska kulturrevolutionen pågick i slutet av 1960-talet. En sak är att människor i Kina kunde ryckas med - de utsattes ju för en så ensidig opinionspåverkan. Det märkliga är att det även i Sverige på den tiden fanns åtskilliga entusiaster, med "Maos lilla röda" i handen.

När vi idag ser motsvarigheterna till dessa enögda och våldsamma rödgardister - i form av AFA, Osynliga Partiet mm - så handlar det i stor utsträckning om ättlingar till 60-talets revolutionsromantiker.

De för det ideologiska arvet vidare.

Mötesrätt

"DE TÄNKER SLÅ TILL I DAG IGEN - Extremister hotar att sabotera valmöte." Så löd en framsidesrubrik i City en 22/8. Inne i tidningen blev artikelrubriken: "Extremister: Vi ska krascha festen i dag".

Detta var ungefär också vad som skedde. Manifestationen mot fastighetsskatten, arrangerad av Skattebetalarna och Villaägarna, fick våldsamma inslag. De fyra borgerliga partiledarna, som medverkade på mötet, var chockade.

Även Centerns, Kristdemokraterna, Folkpartiets och Moderaternas - ja, även Socialdemokraternas - egna valmöten hade tidigare utsatts för störningar. Fler aktioner har utlovats, av "Osynliga partiet" (dvs anarkister och kommunister). Endast Vänsterpartiet undgår mötessabotage.

Nu är de borgerliga partiledarna upprörda.

Tänk om de hade reagerat redan 1998, när Ian Wachtmeisters "Det nya partiet" fick sina valmöten saboterade och sin valkampanj förstörd!

Tänk om riksdagspartierna hade lyssnat på BGF:s protester, efter våra erfarenheter i Stockholm sommaren 2002!

Tänk om man någon gång hade reagerat på något av de grova övergreppen mot Sverigedemokraterna!

Nu har ett antal ungdomar genom åren skolats in i en hatfylld mentalitet och i ett våldsbeteende. De har fått lära sig att mot politiska meningsmotståndare är alla metoder tillåtna.

Vad det handlar om är ju inget mindre än ett grundskott mot demokratin, om brott som borde ge det allra högsta straff. Men så länge de drabbade bara var "rasister" valde man att tiga.

Det som nu inträffar får mig att tänka på Martin Niemüllers antinazistiska dikt från 1930-talet:

"Först förföljde de kommunisterna,

men jag protesterade inte

för jag var inte kommunist.

Sedan förföljde de..."

Yttrandefrihet finns inte, om den inte finns för meningsmotståndare.

Orättfärdig beskattning

Fastighetsskatten är redan i sig orättfärdig, då den avser skatt på ägande, inte på inkomst.

Ser man till vad skattemedlen används till, blir orättfärdigheten dubbel.

Fastighetsskatten har ökat efterhand, genom att taxeringsvärdena höjts - ofta som en följd av att grannar sålt till överpriser i områden där efterfrågan överstiger tillgången. Den ger nu inkomster för staten i storleksordningen 25-30 miljarder kronor varje år. Detta motsvarar vad u-landsbiståndet kostar - 1 procent av BNP.

Med vilken rätt kan staten ta pengar från medborgarna för att skänka till andra länder?!

De borgerliga partierna har haft svårt att ange hur en slopad fastighetsskatt ska finansieras.

Mitt förslag: slopa samtidigt u-landsbiståndet, som ett statligt åtagande! Ha gärna kvar biståndet i sig, men basera det på frivilliga insatser - dvs antingen helt ideellt arbete eller avlönat arbete, finansierat genom gåvor från människor som vill hjälpa.

Om de goda är så många och så goda som de själva vill tro, då bör det inte vara något problem att även med en sådan modell hålla biståndet på en hög nivå.

Friska njurar

I sak är fastighetskatten lika absurd som beskattning av friska njurar.

Dessa organ representerar ju också ett värde, genom de pengar som man kan få för dem vid en avyttring. Med läkarvetenskapens framsteg blir transplantationer allt lättare att genomföra.

Efterfrågan på friska njurar saknas knappast, och kan med ett ohälsosamt liv i kombination med koncentration av pengar hos vissa personer, komma att stiga. I takt därmed lär priserna och de fiktiva värdena också gå i höjden.

Och ett nytt potentiellt skatteobjekt har skapats...

Konfiskation

Fastighetsskatten är principiellt orimlig.

Det handlar inte om beskattning av inkomster - genom vare sig arbete eller kapital. Det är själva innehavet och/eller nyttjandet av viss egendom som beskattas.

En sak är att man får betala skatt vid försäljning, på en vinst. Då har det ju blivit en inkomst. Men här handlar det om beskattning av helt fiktiva värden, av pengar som inte finns!

Om den som drabbas har små inkomster kan vederbörande tvingas ta lån, med fastigheten som säkerhet, för att kunna betala sin fastighetsskatt. Denna skatt blir därmed konfiskatorisk.

Fastighetsskatt

De borgerliga partierna hade enats (?) om att fastighetskatten ska slopas. Förslaget drevs av Kristdemokraterna.

Knappt hade det gemensamma kravet presenterats förrän de andra borgerliga partierna började vackla. Maud Olofsson uttyckte saken med en återanvändbar politikerformulering: hellre genomföra kravet litet senare och se till att det blir bra, än att hasta igenom någonting dåligt.

Problemet i sammanhanget var att ange hur ett slopande av fastighetskatten ska finansieras. Den drar nu in cirka 28 miljarder kronor till staten. Socialdemokraterna kontrar: varfirån skulle dessa pengar tas?

Och från att vara en fråga som ger de borgerliga initiativet och gör att de hamnar på offensiven, sker motsatsen. En splittrad och velig borgerlighet visar upp sig.

Tänk hur annorlunda det hade varit om de borgerliga representerat en annan invandringspolitik!

Invandringen kostar varje år belopp i storleksordningen 10 fastighetsskatter. Då skulle de borgerliga med automatik kunna få trovärdighet om finansieringen av en slopad fastighetsskatt.

Och man kunde vända på steken: om Sverige nu dragit på sig så stora fasta utgifter att denna skatt inte kan slopas, då beror det på en ansvarslös socialdemokratisk utgiftspolitik!

Tortyroffer

Masoud Kamali har tydligen hamnat ur askan i elden. Från tortyren i Iran har han kommit till Sverige, där - konstaterar han bittert - tortyren av honom är värre.

Några synliga spår av den svenska tortyren företer han inte, uppenbarligen handlar det om en form av psykisk tortyr, som han tvingats utstå. Inslag i denna raffinerade svenska tortyr är meriterade forskare som säger emot honom, politiker som inte oreserverat uppskattar hans insatser och journalister i riksmedia som ställer kritiska frågor till honom.

Vad mången svensk i detta läge spotnant undrar blir naturligtvis: om Kamali flydde från den iranska tortyren -varför flyr han inte nu från den svenska och värre tortyren?

Varför dröjer han sig kvar i Sverige? Vad hindrar honom från resa härifrån? Kan det vara så att svenska myndigheter sätter hinder i vägen?

Vad är i så fall motivet?

Vårt samhälle har ju satsat en del på högre utbildning åt Kamali. Kan det vara så att myndigheterna nu vill ha honom kvar i landet som yrkesaktiv för att få igen satsat kapital?

Fortsatt krig

Den 2 augusti skrev jag om den lågintensiva krigföring som pågår i Sverige.

Av lokaltidningen "Mitt-i-Haninge" den 15/8 framgår hur detta krigande fortsätter.

Rubrik: "TVÅ MÄN DÖMDA FÖR BRUTAL MEJSELATTACK. Överföll och nästan dödade medpassagerare på pendeln."

"När de berusade männen fick tillsägelse att lugna ner sig gick de till i stället attack med skruvmejslar mot den obeväpnade mannen." "Huggen kom bakifrån samtidigt som den unge mannen fick ta emot sparkar och slag." "Totalt fick kamraten ta emot sju mycket kraftiga hugg med skruvmejsel mot ryggen. Ett av huggen, det mot ena lungan, var direkt livshotande."

Detta kan inte ha varit bara en spontan fyllegrej. Tre unga män ingick i huggargruppen - samtliga var beväpnade med skruvmejslar.

Uppenbarligen har stickverktyg som skruvmejslar nu ersatt knivar, mot mejslar råder ju inget förbud. Våldsmännen anpassar sig till de hinder som samhället försöker sätta upp.

Här nämns i och för sig inget om etniciteten hos förövarna, men om de varit etniska svenskar och offren varit invandrare skulle detta säkerligen ha framgått -och ha rubricerats som rasistdå". Precis som i de forna kommunistdiktaturerna i Östeuropa är vi i dagens Sverige hänvisade till att försöka läsa "mellan raderna".

JAG TÄNKER OCKSÅ PÅ den terrorism, som riktar sig mot flygtrafiken. Hittillsvarande kontroller fungerar inte längre. Sprängmedlet kan vara en vätska, där det räcker med några deciliter för att orsaka en förödande olycka.

Den nyligen aktuella planen mot ett antal flygplan över Atlanten kunde avslöjas och stoppas tack vare ett tidigare tips från en person i ett muslimskt område i England, som tyckte att en bekant agerade misstänkt.

Men om incheckningskontroller inte är pålitliga och om inga tips inkommit, då kan ett terrordåd lyckas.

Ändamålsenligt för att i möjligaste mån minska riskerna skulle vara att särskilt kolla personer ur de grupper som de med största sannolikt är fråga om - muslimer med bakgrund i Asien eller Afrika. De som hittills varit inblandade i terrordåd eller planering av terrordåd har haft sina rötter i dessa områden, även om påfallande många av dem varit födda i ett västland.

Masoud Kamali och hans utredning vill dock inte vara med om något sådant. Ur SvD den 11/8:

"...polisens möjligheter att stoppa personer på gatan och kontrollera dem, ska begränsas. I dag, skriver utredaren, finns en oacceptabel diskriminering inom polisen mot somliga medborgare. Obligatorisk vidareutbildning av poliser, som också föreslås, räcker inte för att motverka problemet. Alltså måste patrullerande polisers möjlighet till 'godtyckliga ingripanden' inskränkas,.."

Ska polisen inte längre få ingripa utifrån misstankar? Måste man gå efter någon slags slumpgenerator vid ingripanden? Då lär det inte kunna bli mycket effektivitet i polisarbetet!

Visst är det osympatiskt med diskriminering, men här föreligger ju en direkt målkonflikt. Nog måste säkerhetshänsyn väga tyngre!

Avbön för personangrepp

Marie Demker ju rätt, när hon skriver att hon utsatts för personangrepp. I varje fall har jag gjort mig skyldig till ett sådant, när jag skrev att jag upplever henne som "en extremt obehaglig figur". Personangrepp blir det när man tillskriver en individ vissa negativa egenskaper.

Annorlunda hade det varit om jag skrivit att hon "företräder extremt obehagliga politiska åsikter" eller "ger prov på extremt obehagliga attityder". Då riktar sig kritiken mot hennes attityder och åsikter - som hon själv valt, och är fri att ändra på.

Det faktum att jag skrev som jag gjorde var ett misstag. Förklaringen ligger i en frustration över att utvecklingen fortsätter att rulla på åt fel håll och att ingenting som jag och andra sverigevänner gör tycks kunna hindra detta. I media är det bara en åsiktriktning i invandringsfrågan som släpps fram.

Marie Demker och hennes likasinnade huserar i massmedia, jag och andra invandringskritiker är hänvisade till bloggar och flygblad. Vi får ingen dialog.

Nu är kanske mina inledande resonemang ett finlir utan praktisk betydelse. För Demker är det nog likvärdigt om jag formulerar min kritik på det ena eller andra sättet. Begreppet "personangrepp" ger hon förmodligen en så vid innebörd att även kritik av hennes åsikter räknas dit.

I kraft av sin roll som forskare har hon kastat sig in i den politiska debatten, med i högsta grad kontroversiella åsikter. Sedan blir hon förvånad över att få reaktioner och mothugg.

Men just detta är politikens vilkor. Innebörden av demokrati är att argument bryts mot argument. Det betyder att envar får finna sig att blir granskad och emotsagd.

Även den som gör anspråk på att vara forskare.

Obehagligt igen

Marie Demker har jag varit inne på tidigare. År 1999 skrev jag om denna statsvetare på "Millt sagt". År 2002 lade jag på BGF ut en text om henne, skriven av Lars Berglund. Den 5 augusti i år, på denna blogg, skrev jag om henne under rubriken "Extremt obehagligt".

Den 8 augusti hade Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, en indignerad artikel på SvD:s kultursida, under rubriken "HATET FÅR FRITT SPELRUM I EN ÖPPNARE DEBATT". Hon ondgör sig där särskilt över kritik via bloggar på internet.

Artikeln inleds med ett ifrågasättande av fri debatt: "I demokratiska stater sätter vi en ära i att medborgarna kan och vill engagera sig i politiken. Men kan det engagemanget ta vilka former som helst och fortfarande vara ett stöd för demokratin?"

Professorn har, enligt egen utsaga, överösts av "förolämpningar via mejl, forum och brev, dock inte som förtroendevald utan som forskare."

Orsak: "Jag hade problematiserat den svenska främlingsfientligheten, något som man inte gör ostraffat. Särskilt inte som kvinnlig professor. Variationen i de förklenande omdömena om mitt kön, min kompetens och mina förståndsgåvor hade onekligen en bredd som jag imponerades av."
 
Hon vet också att sätta etiketter på avsändarna: "Mejlen kom från populister och högerextremister."

Demker jämför med vad som framkommit i en utredning om hot mot politiker: "I huvudsak kommer trakasserierna från missnöjda medborgare, psykiskt sjuka, rasister och högerextrema."

"Utredningen konstaterar också att det finns ett klart samband mellan medieexponering och trakasserier. Många tidningar (denna inkluderad) uppmanar också läsarna att diskutera till exempel debattartiklar, något som oftast urartar i personangrepp, förolämpningar och invektiv.
 
Den rationella diskussionen är mycket långt borta. Härom morgonen kunde jag åhöra hur människor bokstavligen skrek åt varandra i SR:s eget debattforum Ring P1 utan att programledaren reagerade.
 
Och vissa bloggar, hemsidor och diskussionsforum på nätet excellerar i personangrepp på såväl kända som okända.
 
Men det vore fel att ta ifrån den enskilde ansvaret för sina handlingar. Bara för att kommunikationströsklarna sänkts kan vi inte använda varandra som spottkoppar."

Demokratin behöver tydligen "tuktas", enligt professorn. Hon avslutar med ett rop på "auktoritativt implementerade normer."

Gehör har professorn i varje fall fått så långt att Svenska Dagbladets kultursidesredaktion fann hennes synpunkter värda en publicering.

Djurskydd

De som vurmar för det mångkulturella projektet och talar sig varma för "mångfald", förstår de själva innebörden av vad de arbetar för? Jag undrar!

Innebörden är ju att olika uppsättningar värderingar ska samexistera sida vid sida, i samma samhälle. Detta hymlar knappast de politiskt korrekta om. Men har de förstått vad detta kan komma att betyda helt konkret?

I många sydligare länder har människor en helt annan inställning till djur än vad vi svenskar vanligen har. Det som vi kan bli djupt upprörda över, och se som djurplågeri, berör inte på samma sätt människor i många asiatiska länder.

För några veckor sedan såg jag en - i och för sig mycket bra - naturfilm från Vietnam. Till bilden hör också att jag har en positiv inställning till vietnameser och andra ostasiatiska folk. Ändå: när det visades bilder från en marknad, ochhur man där klippte benen av levande ödlor - då kunde jag bara inte längre titta!

Jag tänker också på den bortrövade hund, som jag skrev om den 20 juli. Nyligen kunde jag konstatera att en efterlysning satt upp - fortfarande - i butiken:

Det var alltså fråga om en liten hund av rasen Papillon.

Ägarna skriver: "Vi vill gärna ha tillbaka våran lilla hund, han är gammal och behöver vår kärlek."

Eftersom anslaget fortfarande sitter uppe har hunden uppenbarligen inte kommit tillrätta.

Vilka stal denna lilla hund, och vilket syfte? Var det för att ösa samma typ av kärlek över den som ägarna gjort? Eller hade hunden stulits för att säljas, och inbringa pengar?

Vad betalde man då för? Var det för att ha en liten hund att träna kamphund mot?

Detta kan vi inte säkert veta, men nog är farhågan befogad!

Våldsam yrkesgrupp?

"VÅLDSAMMA TAXIFÖRARE NYTT PROBLEM FÖR POLISEN". Så löd en rubrik i Stockholm CITY den 4/8. Tidningen skrev:

"Taxiförare som slår ner folk, sliter dem ur bilen, stjäl deras bagage och drar kniv mot andra taxiförare. Anmärkningsvärt många polisanmälningar de senaste dagarna handlar om våldsamma taxiförare."

Det finns också exempel (även om det inte togs upp i denna artikel) på att taxiförare givit utländska turister bittra minnen av Sverige. För bara en kortare körning har tusentals kronor debiterats. Turisterna trodde väl att i Sverige är alla människor ärliga, och hade inte begärt något pris i förväg.

Tidningen redovisar konkreta exempel från Stockholm denna sommar:

"31 juli: En taxiförare som parkerat med tomgången på i Åkersberga och blir ombedd av en man att stänga av motorn blir så arg att han rusar ut och fäller mannen med ett knytnävsslag.

3 augusti: En taxiförare blir oense med en kvinna om betalningen och drar då med våld ut henne ur bilen ... så att hon enligt polisanmälan skadar höften.

3 augusti: En taxiförare som just låtit sin passagerare stiga ur bilen på Arlanda kör därifrån med bagaget och är nu efterlyst misstänkt för stöld.

3 augusti: Två taxiförare börjar bråka utanför Åhlens i city om en kund och den ene drar enligt polisanmälan upp en kniv som han håller mot den andres hals."

Hur förklara detta? Hur kan det komma sig att flera taxiförare i Sverige börjat bete sig på detta sätt?

Martin Virelius, facklig företrädare (Transport) säger till City att "mycket av taxieländet har sina rötter i den stora avregleringen 1990. Det blev en fördubbling av antalet bilar i storstäderna... många ska dela på en begränsad kaka och en del av dem blir desperata och mer eller mindre galna,.."

Men vilka taxiförare är det som blir så "galna"? Vad jag skulle vilja veta är om en enda av dem som uppträtt våldsamt och oprofessionellt varit etnisk svensk. Jag förväntar mig inte att så är fallet.

Inte heller förväntar jag mig att våra media ska ens våga antyda att de våldsmän det här handlar om har utländsk bakgrund. Till min förvåning fortsätter så Virealius sitt resonemang:

"Taxikörandet har blivit en nödlösning framför allt för invandrare som diskrimineras på arbetsmarknaden och inte får några andra jobb."

Ett anmärkningsvärd öppenhet. Samtidigt ryms där alltså ett ursäktande. Människor som diskrimineras så kan naturligtvis känna en frustration, vilken sedan måste få ett utlopp.

Ytterst är nog alltihop ditt och mitt fel.

Extremt obehagligt

"Guilt-by-association" är ett beprövat grepp inom den politiska propagandan.

Ytterligare ett exempel på detta grepp ger gratistidningen "Stockholm CITY" den 3/8. Över en helsida sträcker sig rubriken "HÖGEREXTREMA PARTIER STORSATSAR INFÖR VALET". Artikeln illustreras med bilder från NSF-verksamhet .

Artikeln handlar dock om tre olika organisationer: SD, ND och NSF. Med andra ord klumpas Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Nationsocialistisk Front samman. Alla vill ju minska invandringen.

Innebörden blir att inga krav kan föras fram om en restriktivare invandringspolitik utan att vederbörande organisation klumpas ihop med nazister.

Logiken blir densamma som att klumpa ihop socialdemokraterna och moderaterna med nazipartiet i Tyskland på 1930-talet. Alla vill de ju minska arbetslösheten.

Tidningen skriver:

"Framförallt Sverigedemokraterna har jobbat hårt på att tvätta bort rasiststämpeln och blir mer rumsrena. Men bakom fasaden har partierna samma invandrarfientliga budskap:

- De har en extremt obehaglig syn på invandrare och andra kulturer. Det är inget att hymla om, säger Marie Demker."

Demker ska gälla för att vara forskare, men blandar helt ihop sina personliga värderingar med det faktasökande som ankommer en forskare. Vad Demker i praktiken vänder sig emot är varje krav på invandrare att anpassa sig till det land, dit de sökt sig.

För min del upplever jag Demker som en extremt obehaglig figur.

Elförsörjning

I folkomröstnngen om kärnkraften 1980 fick linje 2 och linje 3 tillsammans 80% av rösterna. Linje 3 ville avveckla kärnkraftverken inom 10 år, linje 2 inom 25-30 år. "Avveckling med förnuft" kallade sig denna linje, bakom vilken stod (s) och fp.

En anledning till att man inte ville avveckla snabbare var ekonomiska överväganden: elektriciteten fick inte bli för dyr. Svensk industri behövde tillgång till billig el för att kunna konkurrera med utlandet.

En outtalad förutsättning, som en självklarhet, var att den svenska kraftproduktionen skulle vara till för att klara våra nationella kraftbehov.

En anledning till att man ansåg sig kunna fortsätta driva kärnkraften i ytterligre tre decennier var säkerhetsmässiga överväganden. De svenska kärnkraftsverken ansågs vara så mycket säkrare än de i andra länder.

Beträffande det senare visar det sig nu att en mycket allvarlig olycka var nära att inträffa i Forsmark förra veckan. Det handlade om ett fel med hjälpkraften som finns i samband med fler kärnkraftverk.

Beträffande el-priserna vet vi vad som hänt: de har skjutit i höjden. Så höga är de nu att pappers- och massaindustrier kan tvingas slå igen. Samtidigt gör det statliga Vattenfall miljardvinster och dess direktörer får rekordbonusar.

Chefer på Vatenfall hänvisar till "marknaden". Men var inte orsaken till avregleringen just att marknaden skulle skapa konkurrens och därigenom prispress?

Man hänvisar även till EU, som inte tillåter avvikelser från nuvarande system. En uppenbarligen oförutsedd konsekvens av EU-medlemskapet .

Eller fanns det något parti som vid folkomröstningen om EU 1994 framhöll denna innebörd av medlemskapet?

Lågintensiv krigföring

Förra veckan märkte jag att ovanligt många busskurer var sönderslagna i Haninge. Enstaka kurer får emellanåt rutorna krossade, men denna gång fanns en systematik. Varenda kur utmed vissa linjer var skadad. En deprimerande syn för väntande trafikanter.

Vid Västerhaninge station var det samma vecka svårt att få plats med alla bussar. Där fanns nämligen tre extra ledbussar uppställda. De fanns där för att ersätta pendetågen till Nynäshamn. Länge har tågtrafiken dit varit opålitlig, av olika anledningar - stökigt på tågen, föremål utslängda på rälsen, mm. Denna gång var orsaken en brand.

Brunnit har det också gjort i skogen denna sommar. Inte bara pga värmen - bränderna tros i flera fall ha varit anlagda.

Många av bränderna i skolor har definitivt varit anlagda. Det gäller även bilar.

Ur "Stockholm CITY" den 31/7:

"Flera bränder anlades på olika håll i Fittja natten mot söndag."

"Vid tvåtiden i går natt försökte en eller flera okända personer att tända eld på Storvretaskolan i Fittja."

"En timme senare, vid tretiden i går morse, brann tre bilar på en parkeringsplats på Krögarvägen.

Även i Upplands-Bro har någon eller några anlagt sex bränder i torrt gräs på marken och i en container."

Veckan innan rapporterade samma tidning om att förskolan Ugglan i Alby totalförstördes vid en nattlig brand.

Och utomhusvåldtäkterna har fortsatta att öka. Även där talas om värmen som orsak, men jag hävdar bestämt, att också mänskliga viljeyttringar finns med med bilden...

I NOTISFORM droppas dessa nyheter, men vandaliseringen och våldet har nu nått en sådan omfattning att det börjar likna en form av lågintensiv krigföring mot Sverige.

Vilka begår dessa brott?

Varför gör de det?

Varifrån kommer detta hat mot svenskarna och det svenska samhället?

Primitivo Negro

Kurdo Baksi på Svartvitt och Fredrik Malm på Expo reagerade ju starkt mot polisens efterlysning på sin interna radio, där man beskrev några efterlysta våldsbrottslingar som "blånegrer".

Tidningen "Stockholm CITY" har ryckt ut när ett polisbefäl i samtal med en journalist ironiskt beskrivit den pågående invandringen av kriminella till vårt land som "berikning", Eritreaner har kunnat känna sig kränkta.,

Den statsunderstödda organisationen "Centrum mot rasism" har tidigare, som bekant, blåst till strid mot GB, när företget lanserade en ny glass under namnet "Black Nogger".

Jag kan nu tipsa om ett föremål för nya kampanjer och nya drev:

Det handlar om ett lådvin från Italien, som säljs av Systembolaget.

En närmare titt avslöjar följande:

Alltså: vinet heter "Il Conte", men har en underrubrik av grövsta rasistiska slag:

"Primitivo Negroamaro" - tro det eller ej, men just så står det!

Hur ska män och kvinnor från Afrika känna sig inför en sådan kränkning?

Detta tillåts exponeras i systembutiker runtom i Sverige, helt offentligt!

Varför har ingen reagerat? Varför har inte massmedia slagit larm? Varför tiger CMR?

• Hur länge har detta pågått?

• Hur länge har ledningen för Systembolaget tänkt låta det fortsätta?

• Hur förklara fadäsen?

Förvisso finns nu många frågor att rikta till Anitra Steen!