Mikael Löfgren, presenterad som journalist och författare, försökte i Mosaik-debatten framstå som en medelvägens och måttfullhetens man - mellan å ena sidan nyliberala moderater, å andra sidan folkhemsnostalgiska socialdemokrater.

Den löfgrenska ideologin manifesterades i åtminstone två uttalanden eller ställningstaganden:

Det finns problem kring invandringen, det jäser bland svenskar som känner sig satta på undantag. Så långt var Löfgren uppenbarligen klar över hur det är.

Men att försöka ta tag i detta, att påtala bristerna, att diskutera möjliga utvägar eller föreslå nödvändiga åtgärder, det var - med Löfgrens sätt att se - inte bra. De var detsamma som att försöka "utnyttja" situationen, fiska i grumligt vatten, osv.

Ska detta synsätt tillämpas på andra politiska frågor? Ska det omfatta samtliga politiska partier? I så fall lamslås all politisk verksamhet, i så fall har vi inte längre någon demokrati. Och problemen kommer att växa än mer.

Redan att skissa på det politiskt önskvärda, om ett samhälle med frihet och trygghet för dess medborgare, fick Löfgren att reagera.

Vi kan aldrig få det gamla folkhemmet tillbaka, slog han fast - och menade uppenbarligen något mer. Tydligen var det fel redan att ställa upp mål i den riktningen.

Må vara att det kan beskrivas som en extremposition, om man tror att allt skulle kunna återgå till det gamla. Men extremen på andra kanten är ju Löfgrens egen position - att helt abdikera från möjligheterna att påverka utvecklingen.

Det måste vara tillåtet att ändå försöka göra bästa möjliga av situationen, tillåtet att ha vissa visioner. Berövar man människor till och med hoppet - då kan läget bli verkligt labilt!