För att man i en politisk diskussion - i synnerhet om det rör ett känsligt och komplicerat ämne som invandringen - ska kunna rätt förstå varandra krävs två saker:

1. Den som talar gör sig tydlig.

2. Den som lyssnar visar en vilja att förstå.

Det ligger i förutsättningarna i en TV-debatt, där tiden är knapp och man blir avbruten om man försöker utveckla ett resonemang, att det kan vara svårt att göra sig tydlig.

Men vad jag också tvingats erfara är att de som själva gärna predikar mot fördomar visar förutfattade meningar mot mig. Lämnar jag bara minsta utrymme för misstolkning så griper man tag i detta.

I det här konkreta fallet gjorde jag alltså en uppräkning på faktorer som för mig (och förmodligen de flesta svenskar) är viktiga. Jag vill leva i ett samhälle som ger både frihet och trygghet.

Detta är min utgångspunkt, när jag tar ställning till det mångkulturella samhället - vilket ju var ämnet för diskussionen i detta Mosaik-program. Jag tycker att Pascalidou börjar i helt fel ände, när hon först pumpar in en massa positiv laddning i ett ord, varefter vi ska tolka innebörden av detta ord. Istället är det i verkligheten vi ska börja!

Min uppräkning var inte desto mindre principiell. Bara med denna uppräkning hade jag inte sagt varken det ena eller det andra om hur dessa faktorer påverkas av invandringen. Det blir nästa led i resonemanget.

Teoretiskt skulle ju invandringen kunna innebära en positiv påverkan, om den leder till bättre statsfinanser, lägre brottslighet osv. I så fall finns en konkret anledning att vara anhängare till det som Mosaik kallar ett "mångkulturellt samhälle".

Men som alla vet har den snabba och omfattande invandringen lett till raka motsatsen - nämligen ökade ekonomiska problem för kommunerna, sämre skola, tilltagande brottslighet, osv. Därför är jag tills vidare motståndare till ytterligare invandring.

Det borde alla invandrare i Sverige också kunna vara.